Det finns ett inte oansenligt mått av bildningsförakt i Sverige. I en tid när studiernas allt överskuggande mål – på gymnasiet såväl som på universitetet – är att göra eleven eller studenten ”anställningsbar”, har det blivit suspekt med kunskaper som inte direkt kan omsättas i inkomstbringande praxis. Att läsa för läsandets skull framstår numera som en misstänksamt asocial och onyttig verksamhet.
Cleo Bomans scenversion av Ray Bradburys Fahrenheit 451, om en framtid där läsande människor hotas att brännas tillsammans med sina böcker om de inte kliver åt sidan för ”brandkåren”, kommer med andra ord vid rätt tidpunkt. ”Bränn dem till aska, och bränn sedan askan”, beordrar brandkapten Beatty (lysande spelad av Per-Johan Persson) den tvekande huvudpersonen Montag (Henrik Gustafsson) framför hyllorna med försåtliga codex-böcker (inte ens Bradbury kunde förutse e-boken...).
Men även om budskapet om läsningens välsignelser är vältajmat så blir det lite för vackert, lite för kulturpolitiskt floskelaktigt, för att riktigt beröra när det predikas från scenen. Intressantare, och en aning kontroversiell, är kritiken mot underhållningsindustrin och hur den gör konsumenten passiv, förslappad och hjärndöd.
Efter postmodernismens erkännande av människors förmåga att förhålla sig självständigt till populärkulturen, hur infantil den än må vara, har Bradburys hårda kritik fått en ton av snobberi. Å andra sidan förblir den omöjlig att helt vifta bort. I dag sitter vi klistrade framför just de tv-väggar som Bradbury fruktade. Vad gör det med oss? Har vi verkligen kontroll över de schematiserade verklighetsberättelser som sköljer över oss?
Cleo Boman hinner ställa en hel del frågor i den här lyckade transponeringen av romanepik till scenen. Det är många trådar, men allting håller ihop. Smarta scenografi hjälper till. Stora skärmar fungerar lika bra som projektionsyta för brandmännens labyrintiska psykologi som för de rosasliskiga skitdrömmar som tv-skärmarna spinner fram.