Lite synd är det att Operabalettens föreställning som hade premiär på fredagskvällen är till förinspelad musik. Men å andra sidan vet jag inte hur den broderande sången i Monteverdis madrigaler skulle ha fungerat från orkesterdiket till baletten Altro Canto. Än mindre den elektroniskt influerade filmmusiken till kvällens andra balett, Sync.
I Altro Canto för den tidiga barockmusiken tankarna till mörka katedraler och kyrkokonst. Scenrummet är fyllt av fritt svävande ljus ovan huvudena på dansarna och ljussättningen är av det milt gyllene slaget, som det brukar vara i Rembrandts tavlor.
Dansarna gestaltar verkligen musiken. Varje musikfras har sin motsvarighet i stegen. De formerar sig ibland i Pietabilder, en faller stilla i de andras armar, likt den döde Jesus och runtom finns hans sörjande anhöriga. En dansare kliver på de andras händer, bärs av dem i mjuka nigningar.
I koreografin anas även en lek med könsbundna kroppsuttryck. Här finns inga kraftfulla manliga hopp eller några lyft av de kvinnliga dansarna högt över männens huvuden. Dansar någon gång en man och en kvinna tillsammans, blir pas de deux-stunden ett vågsvalp av flätade armar som mjukt virvlar mellan de två.
Karl Lagefelds kostymer, antingen puffbyxor och linne eller trikåer och korsett, är de samma för både män och kvinnor. Men det androgyna gör dansen lite spänningslös. Det finns inga egentliga motsättningar Allt är mjukt och sårbart. Vilket kanske är båda könens minsta gemensamma nämnare.
Jämfört med den sakrala stillheten i Altro Canto blir SYNC en emotionell chock. Dess sinnlighet och dansarnas precisa rörelser i perfekt samklang till dramatisk, ofta filmlik musik blir en känslomässig lyckoresa.
Moderna steg blandas med rent klassiska. Energin hos dansarna imponerar, så till den grad att det är lätt att överse med lite fummel i exaktheten hos de manliga dansarna.
Om detta är en tävling mellan könen så vinner de kvinnliga dansarna när de alldeles som rinner över dansgolvet med pyttesmå, ilsnabba steg högt på styva tåspetsskor. Eller när de rör sig tillsammans som på ett fotografi som fångat en hel rörelses utveckling i en enda välsynkroniserad bild. Det är så häftigt, måtte SYNC få ett ordentligt fäste i Operabalettens repertoar!