Välspelat uppsaliensiskt dockhem

Med Franziska och Bingo, två pjäser som lägger tyngdpunkten vid sättet att spela teater, har Uppsala stadsteater fått en rivstart denna höst under sin nye chef Linus Tunström. Premiären i lördags på Ett dockhem får sägas vara en återgång till en mera traditionell stadsteaterrepertoar. När självförverkligandet i dag blivit norm och var mans egendom kan budskapet i Henrik Ibsens drama från 1879 tyckas en smula ålderstiget. Men regissören Åsa Melldahl har inte nöjt sig med det. Hon fäster i stället uppmärksamheten på allt som stannat kvar av den borgerliga livsformen från Ibsens dagar och inte vädrats ut.

Det som kan ta sig uttryck som dubbel moralisk bokföring, värnandet av det som är yta och fasad, ståndsmässigt högmod eller vad som kunde kallas rent hyckleri. Även om gränsen i dag är svår att dra mot socialt neutrala livsvillkor, ligger ändå Torvald Helmer illa till med en sådan läsning av grundtexten. Hustrun Nora kommer betydligt lindrigare undan, när hennes uppbrott visar på omöjligheten av ett äktenskap under villkor av det angivna slaget. Man brukar skilja mellan att vara fri till eller fri från någonting. Noras väg ut i vinternatten har för det mesta tolkats som att det är nu hennes nya liv börjar. I den här föreställningen är det däremot det sistnämnda som gäller.

Givetvis har ett avskedstagande i den bemärkelsen inte undgått att också påverka de övriga rollerna i pjäsen. Det betyder att den om en kriminalhistoria påminnande intrigen med den förfalskade namnteckningen visserligen behåller sin spänning, när Johan H:son Kjellgrens advokat Krogstad sitter med trumf på hand och stakar ut sin egen framtid, där han i sluttampen skall bli den som tar hand om chefskapet för hela Aktiebanken. Men sinnesförändringen inom honom från bitterhet till lycka, när Kristine Linde erbjuder sig att återknyta till ungdomsårens kärleksförhållande sker i snabbaste laget. Man får en känsla av att regissören inte tillmäter denna förvandling särskilt stor vikt, eftersom den bara visar hur inskränkt Torvald är ur ett annat perspektiv. Låt vara att brev nummer två från Krogstad innebär att han räddats från skammen och förnedringen. Men några slutsatser för egen del hos den nyblivne bankdirektören kommer inte ut av denna affärens utveckling.

På ett liknande sätt är doktor Rank mera undanskymd i sin framtoning än vad han brukar vara i sin roll som ständig gäst i detta dockhem. Även om hans farlighet som rival till Torvald väl knappast tidigare fått ett tydligare genomslag. Men det har nog mest med Douglas Johanssons ungdomliga uppenbarelse att göra. Den trygghet han vanligtvis personifierar för Nora som hennes pålitlige och osviklige bundsförvant hinner dock knappast sätta sig. Innan det är dags för honom att överskrida deras tysta överenskommelse att nöja sig med att umgås som bror och syster i den mening som Torvald på slutet föreslår för sin egen del tillsammans med hustrun. Lite av samma brådska kännetecknar även Sofia Rönnegårds Kristine Linde, när hon inträder i den helmerska familjen både som väninna, arbetssökande, rådgivare, pådrivare och lösning på de uppkomna problemen. Som det praktiska förnuftets röst uppträder hon dock som en effektfull kontrast till de dragdrömmerier och den oskuldsfulla aningslöshet som Nora en gång vuxit upp med och nu flyttat över till sitt äktenskap.

Det är med gråtattacken i samband med berättelsen om hälsoresan, som i den här föreställningen inte går till Medelhavet utan till USA, och när Nora berättar om Torvalds höga principer som det börjar brännas. Därmed får också pjäsens alla tvetydigheter tillfälle att göra sig gällande i iscensättningen. Och allt eftersom blir spelreglerna allt mer uppenbara med det gamla patriarkala samhällets alla dygder som står som spön i backen. De flesta av dem väcker väl i dag mest löje och så reagerade publiken vid premiären. Ett ogiltigförklarande så gott som något. Men det betyder inte att mönstret helt försvunnit i dagens verklighet. Det är dessutom resterna av en gammaldags borgerlig moral Henrik Norléns Torvald desperat klamrar sig fast vid, medan han fördömer, tillrättavisar, gonar sig i sin självgodhet och ser sitt liv och hem gå i spillror. Till det senare medverkar han själv i fysiskt avseende. Vad man med den här föreställningen kan undra över är, vad som kommer i stället. En vanlig fråga till hela dramat brukar vara: vad händer med Nora efter uttåget? Det är inte långsökt att utsträcka detta spörsmål till att innefatta även Torvald. Inte heller hans framtid förefaller särskilt löftesrik.

Med Julia Marko-Nords Nora fylls hela uppsättningen åtminstone fram till paus av en väldig livslust, där det knappast råder någon skillnad alls mellan barnens lekar och Noras väldiga förtjusning över allt vad tillvaron har att erbjuda. Man får en gränslös förälskelse i tankarna som heller inte utesluter en framgångsrik manipulation av omgivningen. Men sedan byter iscensättningen spår med Noras tilltagande kval och vånda, som också ger allvaret ett allt större utrymme. Julia Marko-Nord har hittat en stabil förankring inombords för detta förlopp och visar upp en imponerande nyansrikedom för de olika skiftningarna. Likaså svarar hon på dessa förändringar med ett uttrycksfullt kroppsspråk, som lyhört följer alla omkastningar. Därmed blir hon regissörens allra bästa bundsförvant i en pjästolkning, som lagt tonvikten hos de svåra beslut som föregår ett uppbrott av det här slaget.

Att det som brukar kallas arbete i Ibsens förlaga har översatts med jobb eller att Gösta Knutson är med på ett hörn med katterna Bill och Bull är, åtminstone vad gäller det senare, en uppsaliensisk krydda som är helt på sin plats. Bengt Gomér har i sin scenografi låtit en i sidled skjutbar gillestuga med heltäckningsmatta ersätta den ibsenska våningen. Inte heller där finns det någonting att invända. Däremot undrar man om de uppställda stolarna inledningsvis är menade att föra tankarna till någon institution. Som ett dagis till exempel. Det skulle i så fall förklara varför Krogstad tar av sig skorna varje gång så fort han kommer in. Ett dockhem som ett dagis? Ja, varför inte. Fast där skulle knappast Torvald Helmer platsa med så här auktoritära fasoner.

Välspelat uppsaliensiskt dockhem

Det är Noras beslut att tacka nej till en orimlig familjesituation som fått bestämma accenterna i Åsa Melldahls uppsättning av Ibsens Ett dockhem på Uppsala stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.