Journalisten och författaren Karin Thunberg har beskrivit barns sorg som något randigt. Det vill säga, de går in och ur sorgen och orkar inte vara ledsna hela tiden. Tioåriga Aya (Melody Sheikh), i Gottsunda teaters uppsättning ”Aya och döden” orkar inte heller vara ledsen jämt, trots att hennes pappa ligger för döden, kopplad till en massa slangar som skrämmer Aya. När mamman vill trösta flyr Aya undan för att slippa ta tag i de stora känslorna. Men så dyker en ny kompis upp (Maja Embrink), full av upptåg, och får Aya att tänka på andra saker. Som att stå på händer och hur man bäst vinner i datorspel.
Tillsammans upptäcker de två vägen in i en annan värld, en med starka färger, lustiga karaktärer och där det är okej att vara glad trots att man är ledsen. Där finns en både lite skrämmande och allseende drottning som ger flickorna i uppdrag att hitta en magisk blomma, en blomma som ska rädda den sårade riddaren i hennes vård. En riddare som dessutom har stora likheter med Ayas pappa.
”Aya och döden” berättar finstämt om det allra svåraste för en ung publik, vilket knappast är den lättaste av uppgifter. Dessutom med en sinnrik scenografi, där publiken rent fysiskt får förflytta sig in i den andra världen tillsammans med skådespelarna. Och vilken värld sedan! Full av prunkande färger, svävande bomullsmoln och vippande fjäderdekorationer. Ferko Matolcsis vilsne astronaut, symboliskt behäftad med samma slangar som håller Ayas pappa vid liv, roar både stora och små. Likaså AnneLee Vikners benhårt allvetande läkare, som kategoriskt avfärdar barnens jakt på blomman som ovetenskapligt nonsens. Blomman blir här till det hopp som aldrig dör, det som vi människor i alla åldrar behöver för att kunna fortsätta våra liv i svåra situationer.
Att produktionen skett i tätt samarbete med barn står klart från start. Barn som inte sväljer saker bara sådär, så ensemblen inleder för säkerhets skull med att presentera sig med namn och verklig ålder. Den charmigt transparenta gestaltningen skulle nog passa in i betydligt fler sammanhang.
Det är en konst att låta både sorgen och hoppet få plats, och här lyckas ”Aya och döden” med bravur. Att dessutom kunna drabba både barn och vuxna är också värt kudos - vid slutet hörs flera gråtsnoriga näsor i publiken. Förhoppningsvis kommer ”Aya och döden” att kunna leda till många viktiga samtal, om att det är ok att vara ledsen och sakna men också att få ha roligt mitt i allt det ledsna.