Välspelat om livets villkor

Ett själens landskap tar plats på scenen när Dramaten nu på Målarsalen ger Jon Fosses pjäs Flicka i gul regnjacka med premiär i fredags kväll. Tankarna går till en utdragen vila i helande tystnad. Men känslan av att det är ett poem som pågår, fyllt av bråddjup och smärta, är heller aldrig långt borta. Scenografen Jan Lundberg har försett fondväggen med ett drömlandskap efter en akvarell av Kim Halle i grått och svart och med en blå strimma upptill. Över golvet breder en gul triangel ut sig. Den företer likheter med den transportör som används för bestickföring vid navigering till sjöss och med vilken man tar hjälp för att lägga ut kursen.

Gunnel Lindblom låter i sin regi dramats existentiella grundton bestämma framförandet. Här uppträder människor som ställer tillvarons grundfrågor och söker svar på livets gåtor. Varför finns vi och var hör vi hemma är övergripande teman. Där finns Samuel Beckett i bakgrunden som impulsgivare och föregångare. Willy Kyrklunds ande rör sig i kulisserna och frågar: är det någon som driver med oss? Men kanske ännu mer Jon Fosses landsman Sigbjörn Obstfelder. Han som undrade om han egentligen inte hade hamnat på "feil klode".

Flicka i gul regnjacka är en pjäs som skyr allt vad konflikter heter. Som om livet inte är krångligt och svårt nog ändå. Den handlar om försök till lägesbestämningar. I rummet och mellan människorna. Och inuti människorna själva. Bilden med flickan har blivit uppsättningens grund-ackord. Mannen med de gråa arbetshandskarna som uppträder intill henne varje gång, gör innehållet både hotfullt och tvetydigt. Men den erotiska laddningen inte mera än antyds. Här handlar det i stället i första hand om det barn som alla medverkande härbärgerar inom sig. Ibland är det frågan om närhet av tidigt datum. Oftare om vilsenhet, ensamhet, övergivenhet och skörhet. Jon Fosses pjäs knyter an till rollernas allra tidigaste erfarenheter av sorg, saknad och brist. Det är dessa minnen som oavlåtligt upprepas. Som kunde de repareras och läka ut i efterskott. Men någon terapi för dessa vuxna är det knappast som erbjuds. Den tröst skådespelet har att förmedla, går i stället ut på att acceptera att det mesta är som det är och inte går att ändra på. Sådan är tillvarons gång.

Det är i den processen som skådespelarna intar var sin position och de spänningsfält uppstår som ger den här föreställningen dess styrfart och rytm. Iscensättningen bygger på en rad stämningar och särskiljande tonfall vilka också markerar olika förhållningssätt. Där finns Carl-Magnus Dellow, präglad av en långt driven självkontroll för att hålla allt som skaver och oroar på en uthärdlig nivå. Stina Ekblad bemästrar sin rädsla, otrygghet och misstänksamhet genom att provocera omgivningen. Hos Magnus Roosman tar emellanåt uppgivenheten kommandot, medan Åsa Karlins spelande ögon ger vid handen att hennes perspektiv är iakttagarens. Johan Lindell får vara den som når längst i kontakten med barnet inombords men har samtidigt hittat en strategi av undvikanden, som blivit hans sätt att skydda sig. Och Irene Lindh, slutligen, lever under det kanske starkaste trycket in-ifrån av alla i en beröringshunger som lika lite den går att räkna bort från de villkor vi alla delar.

Jon Fosse väljer i sin pjäs att lyssna och vänta ut i stället för att ge några enkla svar eller lägga till rätta. Det är svårt att tänka sig att han hade kunnat hitta en mera lyhörd bundsförvant än Gunnel Lindblom i denna välspelade, tonsäkra och valörkänsliga föreställning.

Välspelat om livets villkor

Av Jon Fosses pjäspartitur till Flicka i gul regnjacka har regissören Gunnel Lindblom skapat en välspelad och valörkänslig föreställning om de villkor vi alla delar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.