Välspelad Strindberg saknar djärv nytolkning

August Strindbergs naturalistiska triangeldrama Fordringsägare från 1880-talet är ett slitstarkt stycke. Det är inte så förvånande att en teatergrupp med begränsade resurser ger sig på stycket med endast tre roller och vars scener utspelas i ett och samma rum på ett badortshotell.
Till det yttre handlar denna pjäs om det äkta konstnärsparet, Adolf och Tekla, som får besök av hustruns förre make Gustav. Han är den övergivne mannen som kommer som fordringsägare, eller snarare hämnare. Han gör sig till vän hos den äkta mannen som inte känner igen honom och försöker få den forna hustrun på fall, allt som en svartsjuk hämnd. Två män slåss om en kvinna som vore hon ett byte.

Av denna primitiva ramhandling, som bygger på att besökaren Gustavs identitet är okänd för Adolf och med tjuvlyssning bakom stängda dörrar, skapade Strindberg ett intensivt psykologiskt teaterstycke med en frenetisk dialog som gör tvära kast i kampen mellan de tre personerna.
Uppsättningen tar väl vara på detta, inte minst är upptakten lyckad med Gustav liggande i en soffa dold för publiken där han sår tvivlets frön i den stackars Adolfs intet ont anande öron.
Tekla är inget offer utan en självständig kvinna i AnneLee Vikners säkra gestaltning. Daniel Cramér är riktigt lyckad som den svage och lättpåverkade Adolf. Trots viss känning av premiärnerver fick också Leif Åman i linnekostym och hästsvans oftast fason på sin grymme hämnare.

Ändå saknas något, endast stundtals blixtrar det till så jag helt fångas av spelet. Vart tog till exempel humorn vägen?
Gustav framstår i finalen som en tveksam segrare Frågan är om publiken riktigt uppfattar den version som Cramér visar upp.
Visst får vi en uppvisning av ett äktenskapshelvete och könens kamp med svartsjukans demoner i salongen. Men jag saknar en djärv idé, helt enkelt en tolkning av varför vi skall se detta drama ännu en gång.. En radikalare bearbetning hade behövts. Fyndigheter i scenografin hade vunnit på att utvecklas ytterligare.

Välspelad Strindberg saknar djärv nytolkning

Gunnar Carlsson ser en välspelad uppsättning av Strindbergs Fordringsägare, men saknar en djärv idé i Daniel Cramérs uppsättning som skulle lyfta föreställningen.