Välspelad Göteborgskrönika

Teater:Folkteatern Göteborg, Stora scenen: Staden och stjärnorna av Hasse Carlsson och Petra Revenue. Regi: Niklas Hjulström, scenografi och ljus: Charlie Åström, kostym: Anna-Karin Wiberg, koreograf: Peter Svenzon,kompositör: Henrik Cederblom. Medverkande: ett 40-tal aktörer.Onekligen är det en tilltalande tanke, att samla människornas alla drömmar från en tidsperiod på 40 år och konfrontera allt hopp och all längtan med verkligheten. Det är vad som sker just nu på Folkteatern i Göteborg.Föreställningen heter Staden och stjärnorna och texten har sammanställts av Hasse Carlsson och Petra Revenue. De har intervjuat de medverkande och omformat svaren till en helaftonspjäs full av musik, dans och sketcher, som speglar Göteborgs utveckling från 1964 till 2004.Västsvensk nutidshistoriaSom ett slags berättare genom föreställningen fungerar en turistguide vilken, försedd med flytväst som ombord på Paddan, vägleder publiken förbi milstolparna i den västsvenska metropolens nutidshistoria. Det börjar med en stad som ropar efter arbetskraft till de monotona industrijobben. Och genast slås ett av uppsättningens teman an, det om invandrarnas villkor i det nya hemlandet.Därefter följer scener med motiv från Volvo och hemmafruarnas vardag, de utslagnas tillvaro och familjeinteriörer som ger vid handen att det framväxande Folkhemmet bara emellanåt lever upp till sitt fläckfria rykte. Där finns 70-talet med klasskamp och politisk extremism, kvinnorörelsens framväxt och tilltagande styrka och grabbgänget, för vilket marken börjar rämna.Hyreslägenheternas omvandling till bostadsrätter blir det första tecknet på vad som komma skall med nya slagord om att satsa på dig själv. För dem som inte hänger med i förändringarna återstår utanförskap, hemlöshet och social misär. Och samtidigt med anpassningen till EU diskuterar föreställningen också vad de mins-kade resurserna betyder för t ex den svenska psykvården.Närmare de yttersta av dessa dagar ligger såväl Göteborgskravallerna och fondsparandet som den kommunala satsningen på att göra hemorten så attraktiv som möjligt med politikerna i nya roller som affärsmän och marknadsförare. Och väl framme vid avslutningsscenens poetiska stjärnor har förloppet speglat en omvandling så som den ungefär sett ut i hela Sverige med Göteborg som typexempel.Ändå är det kanske inte så mycket det politiska innehållet som svarar för den största behållningen i den här pjäsen. Utan snarare det sätt på vilket regissören Niklas Hjulström genomfört projektet. Där finns allt från inslag hämtade från rapparnas värld och revyns scenspråk till dans och avsnitt utformade i överensstämmelse med en traditionell scendialekt.De medverkande på scenen består både av Folkteaterns ordinarie ensemble och av aktörer och musiker på amatörnivå. Uppenbarligen ger proffsens närvaro övriga deltagare en sådan trygghet att de uppträder med en frimodighet av det imponerande slaget.Mångsidigt och välgjortMan kan heller inte låta bli att beundra den smidighet med vilken det här kollektivet rör sig på scenen. Niklas Hjulström har satt snurr på föreställningen och givit den ett tempo som man knappast trodde var möjligt när människor med så olika förutsättningar skall hitta en gemensam rytm. Till detta tillkommer dessutom koreografen Peter Svenzons insatser, som är rena stordådet.Att ensemblens ordinarie som Kim Lanz, Ulla Svedin och Lena B Nilsson ändå blivit hela föreställningens otvetydiga ankarfästen är ofrånkomligt. Det vore konstigt annars. Initiativet att låta amatörer uppträda tillsammans med professionella skådespelare är kanske i sig inte någonting nytt. Men när resultatet blir så mångsidigt och välgjort som i detta krönikespel hos Folkteatern i Göteborg finns det alla skäl i världen att lyfta på hatten.