Välgjort om det sociala arvet

Frågan är om det finns så stor anledning att sörja folkhemmets sönderfall. Ett samhälle som riktar blicken inåt kan knappast vara det mest angelägna i dagens värld med dess globala ambitioner. Om något visade också det nyss förflutna
1900-talet, att utopier mår bäst av att få vara just tankar och idéer på inspirationsstadiet. Det finns en gräns för kollektiva lösningar på samhällsproblemen. Vid en viss nivå övergår de till att göra mera skada än nytta.
Ändå kan det finnas skäl att fråga vad det var vi förlorade. Vad kom i folkhemmets ställe? Vad hände med människorna? Majgull Axelsson lyfter fram spörsmål av det slaget i den under helgen på Dramatens Lilla scen premiärvisade föreställningen Helgonlegender.

Pjäsen följer samhällsutvecklingen och skildrar ett Sverige som vuxit fram efter mordet på Olof Palme 1986.
Många har fått det bättre. Det under lång tid statsbärande partiet socialdemokraterna riktar gärna blicken bakåt mot vad som uppnåddes under kampåren, men har glömt bort den nödvändiga förnyelsen i takt med dagens annorlunda villkor. Och de som aldrig kom in i stugvärmen har förblivit samhällets styvbarn. Utanförskapets problem lyckades man aldrig lösa.
Och då begränsar Majgull Axelsson perspektivet till att omfatta de generationer som mer eller mindre har sina rötter i Fattigsverige. Det land som ägde bestånd en bra bit in på 1950-talet. Och kanske längre än så. Invandrarna lämnar hon därhän den här gången.
Men det betyder samtidigt att hon kan dra nytta av det synsätt som till helt nyligen användes när utanförskapet diskuterades och som tog fasta på det sociala arvets betydelse. Och det är ett sådant paradigm som kommer till användning i den här pjäsen, när den följer förloppet hos en familj där barnen upprepar föräldrarnas tillkortakommanden och misslyckanden i släktled efter släktled.
Den psykiska ohälsan och den sociala misären tenderar hela tiden att öka. I dagsdebatten har de mekanismerna länge fått stå i skymundan för andra frågor när det gäller anpassningen till samhället. Med sitt hårt slående budskap har Majgull Axelsson skrivit en pjäs som känns mera angelägen än det mesta som diskuteras just nu, när samhällsfrågorna står på dagordningen.

Christian Tomner är en av våra mest lyhörda regissörer när det handlar om att ge scenisk åskådlighet åt människor som befinner sig såväl i samhällets som i sina egna livs gränsmarker. Det gäller inte alla gestalterna i Axelssons pjäs. Några av dem hör till vinnarna i en samhällsomdaning som inneburit ökat välstånd. Men alldeles bredvid dessa gynnade finns också förlorarna, som fastnat i bidragsberoende och arbetslöshet och för vilka utsikterna till en förändring tycks så gott som obefintliga. Och att den belägenheten hör samman med just politikens oförmåga att se och definiera deras problem blir särskilt tydligt i dramat genom de bägge gestalter som författaren stoppat in för att ge dem en särskild relief.
Att Anki Lidéns svartklädda dam i sin allmänborgerliga framtoning mest har förebråelser och tillrättavisningar till övers, när hon jämför med hur hennes eget liv varit helt fyllt av krav och plikter, är väl mest ett försök att ge en så komplett bild av verkligheten som möjligt. Betydligt intressantare är i så fall Lars Amble i rollen som Den grå mannen, vilken är ett rent Palmeporträtt. Dennes kringvandrande, iakttagande och svårmodiga uppenbarelse och fråga hur det kom sig att det jämlika samhället inte gick att genomföra, när vi ändå var så nära, är ett av de diskussionsunderlag som pjäsen överlämnar till sin publik.

Till det politiska men ännu mera samhällskritiska innehållet hör likaså Claes Ljungmarks temperamentsfulla och skickligt fångade socialdemokratiske riksdagsman Åke, hos vilken just bristen på framtidsvisioner utgör ett delsvar till den hos Olof Palme-rollen personifierade besvikelsen.
Gunnel Fred, i rollen som Åkes hustru Anna Maria, är för sin del nöjd med tillvaron och vad hon uppnått. Men inte bara den bortträngda om än likafullt synliga skammen gör hennes ställningstagande allt annat entydigt. Genom äktenskapet har hon brutit med sin bakgrund. Och det har skett till priset att hon övergivit det barn hon fick när hon blev tonårsmor till den dotter Carita som i sin tur blev gravid vid tidiga år och som sedan levt i en olycklig relation och också har ett övergivet barn. Den Hanna för vilken det sociala arvet lett till en kronisk borderlinetillvaro.

Det är denna mor-dotterrelation i tre led som utgör föreställningens känslocentrum men också otvetydiga smärtpunkt. Här har Christian Tomner skapat ett generationsdrama som bitvis blir starkt gripande, inte minst i de partier där Josefins Iziamos Hanna mimar fram sin belägenhet, kryper efter väggarna eller längs golvet och med stelt och allvarligt ansikte och knutna nävar försöker hålla det inre kaoset under kontroll.
Där finns en laddad ödslighet och övergivenhet som knappast kan ges någon politisk tolkning. Men samtidigt en knivvass anklagelse mot en kall och cynisk samhällsordning, där allt vad empati och medmänsklighet heter sitter mycket trångt. Längre bort än så från det under folkhemmets glansdagar så omhuldade solidaritetsbegreppet är det nog svårt att komma.
Då har Lina Englunds Carita, mamma till Hanna och dotter till Anna Maria, hittat en betydligt mera framgångsrik överlevnadsstrategi, när hon utan att låta sig besegras av insikten ser sammanhanget mellan
det liv hon själv föddes till och den omöjliga tillvaro inför vilken hon aldrig kommer att befinna sig annat än i underläge.
Tydligast kommer detta till uttryck i den oro och rastlöshet med vilken hon försöker parera inte minst de projektiva identifikationer och de manipulativa skuldbeläggningar som Anna Maria använder för att hålla sitt eget barn ifrån sig. Här är pjäsen inne på mekanismer vanliga i Lars Noréns dramatik.

I likhet med rollen Den svartklädda damen är även Johan Örjefelts uteliggare, som kallas Pojken, mest av allt en skiss och svår att se som annat än ett komplement till persongalleriet.
Med Alexandra Rapaports Agnes bjuder föreställningen dock på en fadersuppgörelse som är lika personlig som politisk.
Claes Ljungmark drar på så att det står härliga till och slår gnistor om hans gammelsosse Åke, Agnes far. Och Alexandra Rapaports Agnes visar sig vara en kyrkoherde med en hel del ruter i, när hon med stark scennärvaro förser denna pjäsens egentligen enda företrädare för ett mänskligare samhälle med allt det inre tryck och den lyftning som bör göra hela föreställningen till en verkningsfull braständare i samhällsdebatten denna vår.
Majgull Axelsson har i sin pjäs fångat atmosfären och hittat tonen hos frågor som skulle må väl av lite större uppmärksamhet än hittills. Dramatenföreställningen är en bra utgångspunkt.

Välgjort om det sociala arvet

Majgull Axelssons pjäs Helgonlegender lyfter fram samhällsfrågor som alltför länge fått stanna i debattens periferi, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.