Välavvägt om smärtpunkter

En mamma som går in i sina egna skuggor och försvinner allt längre bort. En dotter som förgäves försöker springa efter för att förstå vad som händer och se vart hon tar vägen. Det är grundritningen till Karin Thunbergs pjäs En dag skall jag berätta om mamma, premiärvisad i går som lunchföreställning på Uppsala stadsteater. Tytte Johnsson har visat sig ha osedvanlig god hand med dramatik av det här slaget. Teaterpubliken minns henne som Marie Kröyer i Älskade Marie, också den skriven av Karin Thunberg. Den här gången är det sin egen barndom och uppväxt hon återvänt till. Resultatet är en monologpjäs om familjehemligheter och en väldig skam att någonting skall läcka ut. Men det har också blivit en uppsättning som åskådligt och gripande skildrar en människas inre kamp med sitt släktarv och allt oförståeligt och främmande som hon varit med och format den egna självbilden.

Det är framför allt dessa försök att lyfta fram och hitta sammanhang i relationen mellan sig själv och modern och dennas för ett barn både skrämmande och fjärmande beteenden som pjäsen skildrar. Dottern återvänder till den skärgårdsö där hon tillbringat sitt tidiga liv. Platsen väcker minnen till liv. Men en hel del ledtrådar ger också den sjukjournal som medförs i ett brunt kuvert. Scenbilden är enklast tänkbara med ett bord, en säng, en byrå och ett klädskåp. Men dessa fåtaliga möbler kan förknippas med det som väger allra tyngst bland hågkomsterna. Sängen dit modern drog sig undan, oåtkomlig och helt passiviserad, byrån och skåpet med alla de soppåsar undanstoppade som inte bara rymde köksavfall utan också fragment och föremål med sin särskilda laddning för ett liv som höll på att gå i bitar.

Karin Thunberg har skrivit ett drama som är på jakt efter smärtpunkterna i en människas liv. Men också en pjäs med det uppenbara syftet att uppnå förståelse och försoning. Samtidigt är föreställningen ett debattinlägg om förspilld kvinnokraft och ett samhälle med bestämda genusmönster. Det som i dag är historia men vars efterverkningar det lär dröja ett tag innan de är överståndna. Karin Thunbergs mamma hörde till den generation kvinnor som fick utbilda sig till ett eget yrke. Men sedan tog det stopp. Hustrurollen och familjelivet skulle gå i första hand. Den inre protesten letade sig ut på olika kringelvägar. En av dem fick diagnosen depression, en annan tog sig uttryck i samlarmani, likgiltighet för den egna hygienen, sömnsvårigheter, isolering och oförmåga att axla mammarollen. Men också mera tokroliga inslag som när mamman fick för sig att ringa upp statsminister Fälldin. Hos dottern vidtog skuldkänslor, upplevelser av skam, alltför stort ansvar alltför tidigt och en tillkämpad lojalitet. Men också en väldig sorg, en hel del ilska och en grundläggande osäkerhet av att inte duga.

Allt detta ger Tytte Johnsson en tydlig åskådlighet i den här uppsättningen. Åtskilligt handlar om kampen för att behålla det egna jagförsvaret intakt, att inte släppa fram mera av allt obearbetat än vad den egna självbilden klarar av. Och att låta förståelsen av mammans egenheter följas av en tröst i efterskott, riktad till den lilla flickan som en gång hade att klara det som hände bäst hon kunde. Tytte Johnsson äger en förunderlig förmåga att förankra yttringar av det här slaget djupt inombords. Därför blir all fundersamhet och allt undrande i hög grad hennes eget stoff i en mental process, som rymmer allt från uppgivenhet till förtvivlan och säkert också en hel del desperation. Det betyder att mammans avvisanden och oåtkomlighet får en sårigt övertygande återgivning. Liksom över huvud taget de känslor av svek som givits en antydande utformning. Över lag hålls de starka utlevelserna i strama tyglar. Men desto mera låter Tytte Johnsson med imponerande inlevelse det explosiva stoffet ta form i kroppsspråk, minspel och i avslöjande ögonuttryck dit en hel del av villrådigheten, ilskan och sorgen är förlagd.

Kanske kan man därmed tala om en uppgörelse med förbehåll, när så mycket av den rimligen starka aggressiviteten huvudsakligen förblir outlevd. Det är å andra sidan inte att lätta på trycket som utgör syftet med den här pjäsen. Snarare handlar det, som en av replikerna lyder, om att hitta orden som bär. Och så långt har Tytte Johnsson och regissören för den här uppsättningen, Johan Huldt, hittat en formel med stor räckvidd. Därmed har också allt som skulle likna rättegång kunnat lämnas därhän. Att föreställningen går varligt till väga betyder därför inte att självkännedomen uteblir. I stället har det blivit en lunchteater man lämnar i förvissningen att Karin Thunberg hos Tytte Johnsson och hennes regissör hittat bundsförvanter som lyssnat sig fram till alldeles rätt våglängd för den här pjäsen.

Välavvägt om smärtpunkter

Tytte Johnsson imponerar och ger all önskvärd åskådlighet åt smärtpunkterna i en människas liv i Karin Thunbergs pjäs En dag ska jag berätta om mamma på Uppsala stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.