Väjer inte för en komplicerad verklighet

En opera ur den gängse standardrepertoaren (även om Simson och Delila visserligen inte spelats på Stockholmsoperan sedan 1956 var lördagens premiär den 222:a föreställningen sedan 1903; dock gavs verket på Folkoperan 1991) med en handling som i mångas ögon möjligen skulle förefalla mossig och idag föga trovärdig sätts in i ett sammanhang som rådbråkar såväl intellekt som känslomässigt engagemang.

Domarbokens berättelse om Simson och Delila bygger som bekant på konflikten mellan hebréer och filistéer i historiens Gaza, samma Gaza som än idag präglas av till synes ändlösa och olösliga motsättningar. Till en början undrar man naturligtvis: är det verkligen möjligt att ta steget från Bibeln till dagspolitiken, att göra en tidsresa på tusentals år inom ramen för ett och samma koncept?

Givetvis måste operakonsten förnyas, aktualiseras och förankras i vår egen tid. Också verk som musikaliskt står långt från vårt eget tonspråk förnyas gärna på scenen även om musiken lämnas oantastad. Förr, när Saint-Saëns lanserades i Stockhom, var det annorlunda: man kunde tämligen obehindrat ändra också i musiken, lägga till och dra ifrån till verkets fromma så länge själva handlingen och miljön förblev intakt. Detta är idag tabu: musiken är sakrosankt och avkrävs tvärtom ofta till och med historisk korrekthet i utförandet.

Senare har den sceniska friheten stundom gått till överdrift i absurt "uppdaterade" föreställningar som inte sällan svurit mot och estetiskt underminerat musiken: självfallet finns här en gräns även om också musiken kan "omkodas" i ett historiskt perspektiv.

Stockholmsoperans Simson och Delila anknyter således utan skygglappar till dagens politiska verklighet. Redan innan det egentliga spelet börjar placeras vi in i tiden: världskrigets utmärglade lägerfångar, staten Israelstillkomst och mordet i Jerusalem på medlaren Folke Bernadotte - året är 1948. Med hjälp av projektioner av konkreta historiska händelser och personer och en enkel men mycket funktionell scenografi sätts den kronologiska tiden fortlöpande ur spel när det för länge sedan timade får plötslig aktualitet.

Nutiden blir den fond mot vilken det bibliska dramat mellan hebréer och filistéer, israeliter och araber eller om man så vill judar och palestinier utspelas. En psykologisk nyckel till skeendet ges tidigt när filistén Delila som en av otaliga mödrar på båda sidor förlorar sin son i attentatet mot Bernadotte. I övrigt tycks rollerna vara utbytbara, den enes hjälte är den andres terrorist. Historien upprepar sig utan någon lösning i sikte. Regin vill dock klokt nog inte ta ställning. Ändå skapade uppsättningen här en osäkerhet som troligen bidrog till premiärpublikensrelativt måttliga applåder. På kontinenten hade jublet beblandats med buanden.

Att inte väja för en svårgestaltad, komplicerad verklighet är onekligen en styrka hos radarparet regissören Renaud Doucet och scenografen André Barbe, båda liksom ljusdesignern Guy Simard välkända bland annat från operan i franskkandensiska Montréal men också från ledande operascener i Europa och Nordamerika.

Den suggestiva scenografin kombinerar historiska och moderna
kostymer med en symbolladdad men ganska enkel scenografi. Instängdhet i rummet och måhända även i tanken genomsyrar uppsättningen där en bokstavlig röd tråd i form av ett gigantiskt rep symboliserar styrka, håller samman skeendet och de olika scenerna.

Den i den bibliska historien viktiga symboliken i att Simsons övermänskliga styrka sitter i hans hår faller givetvis bort i den psykologiska renodling av Simsons kärlek till Delila och hennes hat mot hebréerna som präglar uppsättningen. Närmast spektakulära och - stundom inte utan ett uns av möjligen ofrivillig humor - framstår de realistiska scenerna där vår tids tevefotografer och korrespondenter bevakar begravningsföljen, presskonferenser och propagandaframträdanden.

Ett magstarkt inslag utgörs av backanalen, i Saint-Saëns opera en dionysisk offerfest till guden Dagons ära. Här framförs den sensuella musiken till en balett av självmordsbombare och barnkrigare av ett slag vi känner igen från nyhetsrapporteringen. Att spelplatsen är Gaza glömmer vi inte. Den enes tillfälliga triumf är den
andres förnedring.

Möjligen kan man säga att musiken, den så virtuosa och skickligt instrumenterade, denna gång en aning kommer i skymundan liksom den psykologiska gestaltningen eftersom själva iscensättningen så starkt tar uppmärksamheten i anspråk. Inte heller lämnar föreställningen särskilt stort utrymme åt individuellt skådespeleri: här återfinns ju annars den intressanta konflikten mellan Simsons äkta kärlek och Delilas förklädda hat liksom striden mellan den personliga situationen och troheten mot idealen och folket.

Såväl Richard Decker som Simson och efterlängtade Anna Larsson som Delila gestaltar sina svåra partier med stark övertygelse, vokalt har Delila de tacksammaste uppgifterna understödd av Saint-Saëns hela smäktande melodik, en musikalisk förförelse i alla avseenden. I övriga om än nog så viktiga roller märks att operan ursprungligen var tänkt som ett oratorium i Händels efterföljd. David Bizic som Dagons överstepräst ges liksom Sten Wahlund som Gazas despot Abimelek en förhoppningsvis oavsiktligt
karikatyrmässig framtoning alldeles oavsett sina vokala kvaliteter.

Kungliga Operans kör imponerade i de omfattande körpartierna och tar även betydande del i den sceniska framställningen. Hovkapellet spelade under rutinerade Wagnerdirigenten - Saint-Saëns var själv en stor beundrare av Bayreuthmästaren - Gregor Bühls ledning uppenbart med entusiasm och känsla för såväl det lyriska som det dramatiskt tillspetsade. Uppsättningens
ambition att utmana och skapa debatt torde infrias med råge, om än mer fokuserad på aktuell politik än på Bibel eller 1800-talsopera. Och ändå är det religionen som är drivkraften, då som nu...

Väjer inte för en komplicerad verklighet

Uppsättningen är inte okontroversiell, snarare ett exempel på den typ av aktualiserande och utmanande iscensättningar som länge varit vanliga på kontinenten.