Vådliga skrönor i färgstarkt folklustspel

Teater:Stockholms stadsteater, Klarascenen: Hjälten av John Millington Synge. Översättning: Klas Östergren, bearbetning: Thommy Berggren och Mia Winge. Regi: Thommy Berggren, scenografi och kostym: Lennart Mörk, ljus: Alarik Lillie-stierna, mask: Katrin Wahlberg, dockmakare: Arne Högsander och Thomas Lundqvist, ljud: Oliver Börnfelt. I rollerna bl a: Sven Ahlström, Sven Wollter, Niklas Falk, Lina Englund, Dan Ekborg, Mats Hedlund, Ola Lindegren, Åke Lundqvist, Yvonne Lombard.Att omgivningens förväntningar kan sporra till stordåd lika väl som de kan locka fram mind­re önskvärda beteenden, vet alla som någon gång suttit i en lärarkateder. Om också fenomenet ibland kan uppträda åt de rakt motsatta hållen. På Stockholms stadsteaters Klarascen ges just nu John Millington Synges pjäs Hjälten.I detta drama är det behovet av någon att se upp till som styr de irländska pubbesökarnas sätt att ta emot den unge pojken Christopher, när han tar plats vid bardisken. Christopher påstår sig vara på flykt efter att ha slagit ihjäl sin egen far. Menigheten kan aldrig få nog av redogörelser från dådet. De blir allt mer utbroderade och nya detaljer tillkommer. Ungefär som på tv numera blir den unge brottslingen allas idol. Det är bara det att det är lite si och så med sanningshalten i berättelsen.Hjälten, med tillkomstår 1907, brukar betraktas som den bästa pjäs som någonsin skrivits på Irland. Den väckte rabalder vid urpremiären, men har sedan uppnått klassikerstatus. Det grovkorniga språket, humorn och den oförställda människoteckningen liksom speglingen av den irländska folksjälen hör till det som anses ge dramat dess särprägel. Utifrån sådana förutsättningar har regissören Thommy Berggren skapat en föreställning i nära kontakt med naturen, de fyra elementen och djupt rotadeinstinkter och mänskliga basbehov. Frodigheten i pjästolkningen ligger folklustspelet nära, samtidigt som poesin och fantasifullheten fått stort spelrum.Lennart Mörks scenografi påminner mera om ett vattensjukt kärr eller en hinderbana än golvet till en i en gudsförgäten by undanskymd irisk pub. Men därmed förstärks också kontakten med det osminkat ursprungliga i den mänskliga tillvaron, sådant som förblivit opåverkat av civilisationens förädlingsförsök sedan urminnes tid.Färgstarka individerÄven gestalterna i dramat är i hög grad av den sammanhållna och oneurotiska sorten. Här är det öppna och raka känslor som gäller, budskap som inte har något annat innehåll än vad de utger sig för att förmedla. Därigenom har regissören åstadkommit ett persongalleri med färgstarka individer. Sådana som Bror Hjorth och Döderhultarn kunde låta uppstå i sina skulpturer.Det naturnära intrycket förstärks av den hund, katt, get och gris, framställda som dockdjur, om än i fullformat, som deltar i förloppet. Förutom till dockmakarna Arne Högsander och Thomas Lundqvist bör en särskild eloge även gå till maskören Katrin Wahlberg, som ställt till Sven Wollter i rollen som pappa Mahon med en huvudbonad där den makabert spräckta skallen sänder kalla kårar längs ryggraden.Det lättsamma sättet att handskas med denna pjäs om hur verklighet och illusion kan flyta samman och där sagan, åtminstone för en tid, segrar över verkligheten har inte hindrat Thommy Berggren från att lyfta fram kärleksdramat med dessbetydligt dovare tonfall. Utgångspunkten är här människans existentiella ensamhet med kärleken som den enda lindringen. Man kunde också tillägga en försiktigt formulerad tillit till den skapande fantasin som ett sätt att dämpa tillvarons tyngd och plåga.Men det bärande temat i föreställningen är ändå hur samspelet mellan individ och omvärld bestämmer de avgörande livsvillkoren. Centrum i denna berättelse är givetvis Sven Ahlströms Christopher Mahon och hur han uppfattas dels i den egna faderns, dels i bybornas ögon. Bland personerna runt omkring får Lina Englunds Pegeen ett avgörande inflytande, så länge kärleken dem emellan äger bestånd.Bland rollerna lite längre bort gör Niklas Falk en far till Pegeen där investeringstänkandet för framtiden bestämmer turerna. Yvonne Lombard är som änkan Quin resolut och rakt på sak med ett grovt språk så det står härliga till. Åke Lundqvist i rollen som Brendan O'Hara är föreställningens känslige seismograf samtidigt som han har en körfunktion. Och Dan Ekborgs Shawn Keogh förvaltar framgångsrikt allt som meriterar honom som en harig och ryggradslös fjant.Lika nära till karikatyren har inte Sven Wollter som Gamle Mahon. Hans flöde av svordomar talar visserligen sitt tydliga språk och den "blå-vita mage" som förekommer är möjligen ett inlägg i debatten om vilket fotbollslag som bör vinnaallsvenskan. Men där finns även ett listigt och klipskt drag i Wollters uppenbarelse som manar till försiktighet. Rollen är begränsad, men i vanlig ordning förvandlar Sven Wollter den till ett stort porträtt.Laddade scenerLina Englunds Pegeen ger den korta stubinen i våra dagliga liv ett ansikte. Hon är ett naturgivet rivjärn. Men på samma gång spröd och känslig både i sina sångframträdanden, sitt gitarrspel och inte minst i de laddade scenerna tillsammans med Christopher, där kärleken och lyckan i människolivet ges en vibrerande tolkning, innerligt återgiven och till en början inte utan förbehåll. Men sedan med gripande stänk av sorg och vemod, när känslorna uppenbarar sig i sin fulla kraft.Sven Ahlström är i rollen som Christopher Mahon en Peer Gynt-gestalt, trevande och tafatt, en skrönans förslagne företrädare, innan hans försök att vinna omgivningens bevåg har fått napp. Närmare än så här går det knappast att komma urbilden för en tjejtjusare. Men utöver att vara naiv och godtrogen, visar Ahlströms Christopher att han också ärvt en del av faderns smartness. Sven Wollter-imitationen i röst och tonfall är även den av hög klass. Och tillsammans med Lina Englunds Pegeen ser han till att kärleksepisoderna förblir just så välstämda som krävs för att denna del av uppsättningen skall kunna behålla sina mot resten av iscensättningen gynnsamt avvikande tonfall.Så rymmer Thommy Berggrens instudering flera tillsammans väl fungerande nivåer. Det man tar med sig hem är kanske allra mest det som blivit en föreställning med ton av en äkta, vacker och sorglig irländsk ballad. Och därmed en riktig hjärteknipare.