Vad har Black Comedy på Dramaten att göra?

Peter Shaffers Amadeus har Uppsalaborna i färskt minne efter Aksel Morisses lysande tolkning av huvudrollen härom året. Nu ger Dramaten ett stycke av samme pjäsmakare, den 1965 tillkomna Black Comedy. Den är en fars som bygger på grundtanken att människan är ett civiliserat djur så länge hon är föremål för omgivningens kontroll. Bortanför denna visar hon upp ett annat register och ett helt annorlunda ansikte. Då framträder vad som i det dagliga umgänget döljer sig bakom rollspel och social fasad.För att uppnå detta senare tillstånd bygger pjäsen på förutsättningen att ljus och mörker byter plats. När dagsljus råder på scenen ligger den i mörker. Och när, som i det här fallet proppen har gått och elektriciteten slagitsut, framträder skådespelarna väl synliga för publiken. För att tänka tanken fullt ut tonas belysningen ner en smula, ifall någon repar eld på en tändsticka eller får fart på en cigarettändare.BeatlestidRegissör för denna fars och mänskliga skrattspegel på Stora scenen är Staffan Roos. Till sin hjälp har han förutom skådespelarna en scenografi signerad Göran Wassberg med en skulptörs ateljé någonstans i London på 1960-talet. Det är Beatlestid och åtminstone frisyrer, kråkspark vid ögonen och kostymer ger en samtida atmosfär. I övrigt uppträder skådespelarna i fixerade roller som hämtade ur komediteaterns klichéförråd. Det är missförstånd och förväxlingar som svarar för den dramatiska motorn. Eftersom alltsammans enligt pjäsidén utspelas i mörker är det människans nattsidor som styr förloppet.Nadja Weiss utför ett akrobatnummer av ren cirkusklass, när hon trasslar med telefon­sladden. Per Svenssons sätt att paketera Thomas Pontén med hjälp av en lampsladd tangerar den absurda teatern. Och Eva Röses reaktioner med minspel och kroppsspråk på vad som egentligen inte är avsett för hennes öron får närapå en körfunktion i uppsättningen.Tidlöst fjäskSå långt är allt gott och väl. Ändå kan man inte låta bli att und­ra över vilka överväganden som styrt valet av den här pjäsen. Den är så fast knuten till sin tillkomsttid att det samhälle som där åskådliggörs i dagväl enbart kan beskådas på museum. Det är bara fjäsket och inställsamheten som är tidlöst.Visst finns det sparkar både mot militarism, tänkesätt som rådde under det brittiska imperiets glansdagar och mot en bigott religiositet. Men de dörrar som slås in, har stått öppna sedan mycket länge. Knappast hade man väntat sig att Sveriges främsta teater skulle ta upp ett så nattståndet drama på repertoaren.Stundtals ren buskisNu får regissören Staffan Roos i avsaknad av något samtida och aktuellt att skoja med i stället förlita sig till de fysiska utspelen med slapstick, stumfilmsfarsens grepp och ibland ren buskis. Men med så här pass kompetenta aktörer på scenen blir åtskilligt huvudsakligen pinsamt och inte så lite generande. Det mest omvälvande publiken utsattes för vid pressgenrepet i fredags blev nästan brandlarmet en halvtimma in i föreställningen, orsakat av en överhettad mikrovågsugn med utrymning av salongen som följd.Black Comedy äger trots den i och för sig inte ointressanta utgångspunkten ingenting av den svärta eller den själsliga vånda som utmärker t ex Amadeus. Knappast heller har den några likheter med den fascinerande resa i det irrationella och undermedvetna som ryms i t ex Equus, en annan av Shaffers pjäser. Man känner starkt med skådespelarna i den lojala men ojämna kampen med roller, som i sin endimensionalitet överlåter åt gestaltaren att leta efter ett motstånd som egentligen inte finns.Över gränsenDet finns en gräns för hur långt även en aldrig så välvillig kritiker i sin kärlek till teaterkons­ten är beredd att sträcka sig. Dit och en bit däröver når den här föreställningen.