Vackra höstdrömmar med Operabaletten

Operabaletten blir allt bättre på modern balett. Tåspetsskorna är dock oftast kvar, och den klassiska musiken dominerar som ackompanjemang. Men nyare musik och lite fler influenser från andra danskulturer börjar sippra in i det traditionella och förväntade. Deras senaste föreställning, Kungliga Balettens höstafton, rymmer inte mindre än två urpremiärer och två Sverigepremiärer. Styckena har ganska olika temperament och någon röd tråd finns inte mellan dem, men de delar en känsla av höst och förgängelse, samt har en likartad dunkel färgskala i scenografi och kostymer.

I det inledande stycket, Castrati rör sig nio oändligt mjuka manliga dansare till musik av Vivaldi, bland annat förinspelad kastratsång, och den moderna Karl Jenkins. Dansen är dynamisk och sensuell, dansarna virvlar runt i svarta fotsida kjolar likt fladdermöss. En av dem verkar framhärda i att inte ta på sig vare sig det fotsida svarta eller alternativet, en liten korsett.
En kastratsångare är en manlig sångare som kastrerats som barn för att bibehålla en ljus röst. Denna grymma hantering började man med under 1500-talet. Den sista kastratsångaren dog så sent som 1922. Dansen Castrati beskriver ensamhet, men också konstnärlig mjukhet, "manligt" och "kvinnligt" i sublim förening.

De klassiska balettstegen i Degenerator bryts ibland av med tvära butohinfluerade rörelser. Sex kvinnliga dansare rör sig i en scenvärld av blågrått och guld. Marcus Fjellströms visionära musik är som rysningar och ger associationer till vind, is och böljande norrsken.
Verbalt filosoferande och en raspande krita mot en rå stenvägg inleder och avslutar Kridt. Detta är programmets gråaste inslag, enligt programmet handlar det om den sista stunden på jorden för en människa och andra omkring honom. Det är ett tungsint tema men rörelsespråket drar åt flera frustrerande håll och det hela håller inte riktigt ihop.

Det sista stycket Förlorad tablå är redan inledningsvis en ironi och det fortsätter så. 19 barockinfluerade, svartklädda dansare sätter sig i grupp och fryser bilden. Så brister de ut i klassisk dans med tyllkjolar, turnyrer och pipkragar som hämskor i något röriga bilder till Mendelssohns glada symfoni nummer 4. Det är lätt och lekfullt, men idén känns förverkad efter ett tag.
Höstaftonen i Kungliga balettens och Hovkapellets sällskap ger njutbara stämningar, men också meditativ skönhet - om än med några smärre skönhetsfläckar bland dansarna. Hög teknisk briljans och krävande koreografier skäms ibland av smärre osynkroniserade steg i ensemblerörelserna, främst i första och sista verket. Men det är ändå inget som förtar helhetsupplevelsen. Dansen är dunkel, stämningsfull och sensuell, som en murrig höstkväll med livsgåtor som innehåll.

Kungliga Balettens höstafton ges även 18, 23, 26, 30 november, 3 och 7 december på Operan.

Vackra höstdrömmar med Operabaletten

Kungliga Balettens Höstafton är en vacker och drömsk lisa för själen när det mörknar omkring oss, tycker Susanne Sigroth-Lambe.