Vackert vandringsdrama

”Hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar”, sjunger Jocke Berg på Kents nya singel. Men orden skulle lika gärna kunna uttalas av Den Okände i Strindbergs vandringsdrama Till Damaskus, pjäsen som Strindberg kallade för sitt första drömspel och där diktaren, kallad Den Okände, ger sig ut på en till synes ändlös stationsvandring där allt tycks gå igen i tidens och livets eviga rundgång. Ju längre han går längs de drömska stigarna, ju avlägsnare och otydligare tycks målet bli. För Strindbergs vandrare ”är det alltid längre kvar”.

Pjäsens titel syftar givetvis på den berömda episoden i Apostlagärningarna där Saul, på väg till Damaskus, omvänds och sedermera blir Paulus, den kristna kyrkans första och största tänkare. Dramat kan möjligtvis ses som en början på den sene Strindbergs mer öppet kristna hållning. Men någon verklig frälsning, någon ljusomgärdad omvändelse, är här svår att skönja. Snarare är Till Damaskus infernokrisen skildrad i vandringsdramats form. Med andra ord en rätt så mörk historia. Strindberg skrev totalt tre delar i sin Damaskussvit. Vanligtvis är det bara den första som spelas, men i den version som nu ges på Dramaten används alla tre delarna.

Regissör Karl Dunér har här tillsammans med scenograf Peder Freiij och ljusdesignkollektivet SUTODA skapat ett lågmält drömdrama, vars visuella suggestionskraft är så stark att det stundtals känns som om man stigit in i en märkvärdig drömvärld, som om man tjuvkikade in i någons undermedvetna. Visuellt är det snudd på fulländat. Första akten utspelar sig på en liten scen på scenen, där skådespelarna trängs och snubblar omkring bland de vindlande stigar eller vågliknande fåror som täcker golvet. Långa rep hänger från taket och vid sidan av scen står ett självspelande piano och skapar spöklika stämningar. Dunér har sin estetiska hemvist i den tidiga modernismen och den absurda teatern. Att Peter Engmans tiggare bär plommonstop likt Becketts Godotväntande luffare är förmodligen en mycket medveten vink.

Men det är inte bara visuellt den här uppsättningen imponerar, utan lika mycket tack vare den lysande ensemblen. Den Okände är ingen alldeles lätt roll, en blandning som han är av Strindbergskt självporträtt och allegorisk representant för en hel mänsklighet. Johan Holmberg lyckas dock ge liv och nerver åt denna diktkonstens Kristusgestalt, stapplandes fram längst förnedringens Via Dolorosa. I Ylva Ekblad har han dessutom en storartad motspelerska. Niklas Ek liknar som Dåren mest ett naturväsen. Hans syster, Malin, är som alltid närmast löjligt bra. Ingvar Kjellson stiger in och ut ur olika roller, vandrar över scenen som vore han själva pjästextens osaliga ande.

Den här vackra och subtilt välavvägda föreställningen ska man nog snarare uppleva än försöka förstå, betrakta som mångtydig bild, lyssna till som vore den poesi. I sina bästa stunder smälter här text, skådespeleri och scenbild samman i en perfekt poetisk helhet. Då blir denna Damaskusvandring inget annat än stor scenkonst.