Vackert men tunt

Final uruppfördes på Dramaten år 1888, kort tid efter att den ena av dramats två sammansvetsade författare skurit halsen av sig på ett hotellrum i Köpenhamn. Victoria Benedictssons självmord har gått till litteraturhistorien. I övrigt brukar litteraturhistorier respektfullt nämna Benedictssons - alias Ernst Ahlgrens - folklivsberättelser från Skåne samt romanerna Pengar och Fru Marianne.

Författarvännen Axel Lundegård ägnas mindre utrymme. Hans största betydelse ligger i att han förvaltade och skrev vidare på Victoria Benedictssons litterära kvarlåtenskap.
Det finns anledning att återkomma till en diskussion om Benedictssons författarskap efter hennes död. Men nu till Final.
Pjäsen skrevs i samarbete 1885. Den omarbetades av Lundegård inför urpremiären 1888 och ännu en gång 1910 när Lundegård gav ut Benedictssons samlade verk. Det är den versionen Dramaten nu ger på Lilla scenen i bearbetning av regissören Hilda Hellwig och dramaturgen Emma Gabrielsson.

Final är ett bortglömt drama i litteraturhistorierna, men uppsättningen på Dramaten visar att den hade kunnat hade kunnat nämnas bland mer omskrivna 1880-talsdramerna. Den passar väl in i sin tid men har också aktualitet.
Dramat var dåtidens sätt att sätta problem under debatt och bilda opinion. Särskilt kvinnorollen, sexualitet och dubbelmoral debatterades genom inblickar i välbärgades familjeliv och successiva avslöjanden av hemligheter och skandaler.
I Final är det paret Bruhn och deras livliga umgängesliv som står i centrum. Intrigen sträcker sig något dygn efter nyårsaftons inledande fest i parets tjusiga våning. Hilda Hellwig har satt dramat i ett stiliserat 1950-tal. Det svartvita i kostymer och scenografi för tankarna till 50-talets filmatiseringar av äktenskapskriser inom bourgeoisien.
Öppningsscenen sjuder av aktivitet med en rapp och samspelad ensemble. Ett livligt förtalande och flirtande pågår i vardagsrummets alla hörn ändå ut i vinterträdgården. Bankdirektören Hugo Bruhn (Torkel Petersson) - evigt otrogen - prövar en ny erövring. Föremålet - 22-åriga Saima Rönne (Rebecka Hemse) - aspirerar på en karriär inom teatern och studerar fascinerat de effekter hon väcker. I soffan förtalar övriga kvinnor i sällskapet (Julia Dufvenius, Alexandra Rapaport och Malin Arvidsson) sin värd och värdinna - de enda i sällskapet som råkar vara gifta med varandra. Åskådarens sympatier hamnar hos Betty Bruhn (Elin Klinga). Av väninnorna utsatt för ömsom förakt och ömsom beundran och av ungkarlarna i sällskapet för ömsom lystnad ömsom beklaganden manövrerar hon med kroppshållning, ansiktsuttryck och gestik för att upprätthålla fasaden att hon är lycklig och tillfreds - en fasad som alla utom äkta mannen ser igenom - och avståndet till den hon egentligen är. Betti Bruhn är en medelålders dockhemsfru som föraktar sitt liv och sin oförmåga att ta sig själv på större allvar. Elin Klinga och Hilda Hellwig för henne in i vår egen tid, där dyra handväskor och designade hem blivit största mått på kvinnlig framgång.

Så klart vill Betti Bruhn något annat med sitt liv än denna första aktens uppvisning i ytlighet. Men hennes självförverkligande får en reell chans först när mannen under den täta andra akten bildligt amputeras på sin potens genom att avslöjas som en förskingrare. Även här visar Final sin aktualitet. Den enda vän som står kvar när arrestering hotar, medicinaren Karl Rönne (Jonas Malmsjö), påminner honom om att arrestering för bedrägeri inte tar ifrån Bruhn allt vad han har åstadkommit med kapitalet. Pengar ger status, oavsett hur tillskansandet skett. Så slutar dramat för Bettis del i en tvehågsenhet. Har hon något annat val än att vänta på sin make? Och kan de i så fall börja bygga en ärlig relation?

Det vore intressant att utreda vad i dramat som är av Axel Lundegård och vad av Victoria Benedictsson. Dramat rymmer två diskussioner, den ena rör mänsklig moral, den andra kvinnans begränsade livsrum. Författarna lyckades sämre med att förena dessa. En stramare spelstil i uppsättningens första akt hade förmodligen hjälp för att utkristallisera en diskussion som rymmer båda frågor. Nu blir karaktären ibland för komiska. Att varje karaktär representerar en position och strategi i bourgeoisien för att hantera pengars status och kvinnors brist på manöverutrymme har tonats ned. Det kanske också har bidragit till att skådespelarna verkar gå mer på rutin än känsla för de roller de gestaltar, med undantaget Elin Klinga. Men hur som är föreställningen ett läckert blickfång.

Vackert men tunt

Regissören Hilda Hellwigs uppsättning av Victoria Benedictssons och Axel Lundegårds Final är läcker att se, även om flertalet skådespelare agerar på rutin, skriver Anna Nordlund.