Utmanande antidans

Det är ett modigt val att inleda dansföreställningarna på Konserthuset i Uppsala med Malin Hellkvist Selléns Bättre folk. En mer personlig och uppfordrande fräck dansföreställning finns förmodligen inte - om man ens kan kalla den för dansföreställning. Den går snarare på tvärs med vad som vanligen uppfattas som vackert när det gäller rörelsekonst.
Fyra dansare gör entré, var och en med testosteronstinn, muskelpumpad gång och juckande underliv. De rör sig till både tystnaden och till pumpande diskomusik.
En liten variation i en av dansarnas tempo skapar en erotisk atmosfär mellan denne och en meddansare. Annars tycks det mest handlar om att tuppa sig i största allmänhet inom kvartetten. Till och med dansarnas blickar och ansiktsuttryck påminner om unga män på ett dansgolv någonstans, på en Finlandsfärja eller något dansställe i Uppsala.

Det är imponerande konsekvent och får onekligen en annan dimension om man är medveten om att de fyra dansarna faktiskt är kvinnor. De jobbar verkligen hårt med att plocka fram mannen i sig, att demonstrera vad som vi uppfattar som ett typiskt manligt rörelsemönster. De har också förstärkt intrycket med ett par ditsminkade polisonger här och en mustasch där som rinner bort i takt med att svetten lackar.
Koreografin består av upprepningar. När dansarna tuppar sig till den fjärde danspumpande diskolåten känns det överarbetat, det har gått fram att det handlar om att rörelser kan beskriva vilket kön vi tillhör. Men hur kan vi gå vidare och utveckla tankegångar och rörelser?
Efter pausen har dansarna bytt till gröna, glänsande trikåer och den grå dekoren har ersatts av träplankor på sidostycken i och fonden.
Dansarnas rörelser är nu mer av typen bakvända krumsprång med tunga fötter till tystnad och ibland fyrtiotalsjazz. Tåspetsdansens antites skulle man kunna kalla det. Denna dekonstruktion av dans kan inte kallas vacker eller ljuv, möjligen lite rolig på sina ställen.

I applådtacket mjuknar äntligen dansarnas ansikten, de ler och för någon minut är de faktiskt vackra alla fyra. Detta nakna utryck, när de manliga könsrollsmaskerna och de grova, bakvända uttrycken tas av, fördjupar bilden av diverse pålagda beteenden som vi förmodligen alla, kvinnor, män och dansare, använder oss av för att ordlöst berätta om grupptillhörighet.
Men den här mothårsstrykande föreställningen hade förmodligen aldrig hittat till Uppsala utan det nya Konserthuset. Konserthuset gör det dock lite svårare för sig än nödvändigt med att starta en dansföreställning så sent som 21.00 en vardagskväll. Dessutom kom den i gång cirka en halvtimme senare än utannonserat på grund av tekniska problem denna första danskväll.

Utmanande antidans

I torsdagens föreställning av Bättre folk utforskar fyra dansare bland annat mannen i sig. Susanne Sigroth-Lambe har sett en föreställning som utmanar såväl könsrollstänkande som danskonst.