Utanförskap med svart humor

Vad fattas egentligen pjäsens Dora? Kanske har hon någon form av utvecklingsstörning och helt säkert har hon autistiska drag. Det är nog ingen tillfällighet att pjäsens huvudperson har samma namn som ettav fallen i en av Sigmund Freuds beskrivningar från 1905, där den unga hysteriska Dora slits mellan sin mammas renhetsiver och sin pappas sexuella utsvävningar.Pjäsens Dora är en udda person som en dag slutar med sina mediciner. Mamman längtar efter att ha en normal dotter och fixar jobb åt henne i en grönsaksbutik. Men hon har inte räknat med att Dora ska explodera i en stark och hämningsfri sexualdrift och än mindre att dottern skulle se hennes egen väl ytbehandlade sexualitet.StackatoReplikerna sägs snabbt, nästan som vid innantilläsning. Dora har i Åsa Perssons lysande gestaltning dessutom den autistiska människans metalliska stackatoartade sätt att uttrycka sig. Hennes Dora är känslomässigt flack och fylld av längtan efter att känna, något som bara sex kan ge henne. Mellan scenerna tar hon obekymrade hoppsasteg till mekanisk elektronmusik.Scenen är i stort sett tom, bortsett från en rullande textremsa med scenanvisningar i fonden och en liten tv till vänster där naturfilmer med insekters och sniglars kärleksliv rullar.Både scenbild och spelstil manar till uppmärksamhet. I sämre stunder, främst i början, känns det sökt och manierat — varför är exempelvis alla skådespelare barfota?IntelligentDoras möten med den gåtfulla Den fine herren på hotellrummet får en något banal framtoning när de börjar sjunga franska schlagers (Je t'aime, moi non plus) i mikrofon. Men så fördjupas både svärta och humor. Plötsligt finner man sig sitta och skratta åt gestaltning av sorgliga och svåra frågeställningar som psykiskt avvikande personers rätt till sex, känslomässig manipulation och tvångssterilisering. Det är inte helt bekvämt. Men det är mycket intelligent gjort.