Innan premiären av Angels in America på Stockholms Stadsteater besöker jag Kulturhusets utställning med Gregory Crewdsons fotografier. Crewdson som i sviten Beneath the roses, i närmast filmiskt storslagna tablåer, skildrar ett USA under den välpolerade ytan. Ett land som bakom den tilltalande fasaden långsamt håller på att ruttna inifrån.
När jag så kliver in på Stadsteaterns Klarascen möts jag av en vajande amerikansk flagga som projiceras på en duk framför scenen. Den välpolerade ytan. Men så faller duken och blottar, likt ett fotografi av Crewdson, den nakna och mindre smickrande sanningen därunder. Ty bakom den amerikanska drömmens löften om ett frihetens förlovade land har alltid funnits en skuggsida. Ett land, som trots att dess grundidé bygger på individens frihet, för många framstått som ett fängelse. Åtminstone om man varit färgad, kvinna eller homosexuell.
För de homosexuella har väl det där fängelset främst tagit formen av en garderob, ur vilken det än i dag kan vara svårt att komma ut. Lehna Edwalls scenrum är just en sådan garderob, men i jätteformat. Spelplatsen är inramad av stora klädställningar med trenchcoats, blottarplagget med en tvetydig sexuell laddning, hängandes tomma på sina galgar. De dödas klädnad. Tony Kushners moderna klassiker Angels in America skildrar marginaliseringen av de homosexuella i New York i mitten av 80-talet, då aidsepidemin synliggjorde, och samtidigt ytterligare stigmatiserade, en hel samhällsgrupp.
I centrum av pjäsen står Prior och hans kamp mot sjukdomen. En kamp som rent bokstavligt blir en Jakobsbrottning (Kushner använder sig flitigt av bibliska referenser) då Prior får besök av en ängel som utväljer honom till profet för ett begärets heliga evangelium. Invävt i Kushners drömspelslika text finns flera andra historier, som alla korsar varandra. Det handlar om Roy Cohn, baserad på den verkliga stjärnadvokaten som på 50-talet jagade kommunister tillsammans med Joe McCarthy och som efter ett liv som dold homosexuell gick bort i aids, förklätt till levercancer. Här finns också mormonen Joe som förtvivlat kämpar med att för guds och den pillerknaprande hustrun Harpers skull hålla sin läggning kvar i garderoben. Det är en samling komplexa och välskrivna roller Kushner komponerat, en utmaning för en ensemble att sätta tänderna i. Och ja, här levereras några utmärkta rolltolkningar.
Ola Rapace gör Prior till en dödsmärkt lidande Kristus, först rörande i sin rädsla, sedan närmast högmodig i sina profetiska visioner. Ida Engvoll gör en lysande gestaltning av Harper, med en hallucinatorisk nervighet, pendlande mellan komisk mani och avgrundsdjup förtvivlan, fast i sin kvinnofälla – en Betty Draper på valium. Johannes Bah Kuhnke gör hennes make som kämpar med att försonas med sin sexualitet.
Pjäsens kanske intressantaste karaktär spelas av den för Uppsalapubliken bekanta Emil Almén (tidigare Uppsala Stadsteater) som fint getaltar den kärlekstörstande och ångestridne Louis. Allan Svensson gör till en början sin Roy Cohn full av buffliga manér. Först mot slutet, när han står inför döden, blir han trovärdig och gripande i sin maktlöshet. Där visar Svensson prov på skådespeleri av allra högsta karat.
Det är en imponerande och stundtals mycket rolig föreställning regissör Eva Dahlman skapat. Jag tvivlar dock på att den kommer att få samma mytiska eftermäle som Rickard Günthers uppsättning från mitten av 90-talet. Till det legendariskas nivåer når Dahlmans uppsättning inte riktigt upp. Däremot tror jag att Kushners pjäs även i framtiden kommer att stå sig som klassisk. Trots att aids inte längre är en sjukdom med samma symboliska betydelse kommer pjäsens allmängiltiga gestaltning av kärlek, sjukdom, passion och död fortsätta att beröra. Det slår mig denna helafton på Stadsteatern att Angels in America alltmer framstår som en av de senaste decenniernas allra främsta dramatiska texter.