Att försöka återberätta Unga Klaras föreställning ”Lammungarnas fest” är som att rekapitulera en mardröm. Dess skenbara logik är självklar när man sitter där i salongen. Men sedan, efteråt, tar andra inre processer vid, som vid alla goda konstupplevelser. Föreställningen tänjer verkligen på gränserna för det intellektuella medvetandet.
Pjäsen börjar på ett slott befolkat av en åldrad matriark, spelad av en expressiv Maria Sundbom, hennes son (Gustav Deinoff) och unga sonhustru (Maja Embrink). Men också en hund (Victor Criado), diverse tjänstefolk och ett antal spöken, andar och spindlar. Den unga sonhustrun rymmer och förälskar sig i en varulv. Men vem är han? Och vilket utrymme får hon?
Regissören Suzanne Osten och hennes ensemble tar ut de surrealistiska svängarna med ett groteskt spel, spöklika miljöer och allt annat än psykologisk realism. Det är oavbrutet fascinerande.
Scenens mer mänskliga varelser får ofta djuriska uttryck och tvärtom. Perspektiven vrängs fantasifullt, vilt och galet, men familjen och dess relationer är dess dynamiska nav.
Publiken ledsagas av pjäsens författare, spelad av Ulrika Nilsson, från den manuspapperbehängda foajén och in i föreställningens olika rum. Hon verkar som en demonregissör, fyller i de andra skådespelarnas repliker och går in i några småroller. Greppet funkar utmärkt, skådespelet verkar vara i hennes händer.
Dockor, masker, svart tyll, skulpturer av hästar i alla möjliga storlekar och en spegelsal är några element i Karin Linds drömska scenografi för tre spelplatser som också bär spår av Leonora Carringtons egna bilder.
Konstnären och författaren Leonora Carrington (1917 – 2011) skrev pjäsen när hon var 23 år gammal. Då hade hon hunnit bli en av surrealismens portalfigurer i Paris, men hamnat i en djup livskris. Pjäsen har i princip legat i glömska sedan dess.
Suzanne Osten har varit svensk barnteaters främsta och mest experimenterande konstnär i nästan 40 år. Alltid under mottot att teatern ska vara en temperaturtagare på samtiden och ge konstupplevelser.
Även då hon gjort föreställningar för vuxna så har det varit med barnperspektiv för ögonen. Och med den här bisarra, skräckfyllda, säreget poetiska och galet humoristiska föreställningen tänker hon lämna det konstnärliga ledarskapet för Unga Klara. Vilket tomrum det blir i svensk scenkonst.