Uppriktigt
Fel? Att jag är en människa, att jag har en hjärna? Vanna Rosenberg protesterar argt mot att andra undrar om det är något fel på henne. Folk skrattar åt henne, får hon höra.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men nu diskuterar hon lite med regissören Karin Enberg, går försiktigt ner från det lutande scengolvets ljus till salongens mörker och förrädiska trappsteg. En hastig omkoppling i hjärnan så är hon bara Vanna igen.
- Jag tycker det funkar så. Men i vissa stunder kan jag undra om jag bär med mig mina karaktärer ut från scenen. Hissen upp till fikat kan vara en sträcka där man rensar bort rollen. Men man bär egentligen med sig rollen hela tiden, man pysslar med den och filar på någon nyans. Skådespelaryrket är självupptaget på så sätt, när man pratar med folk skulle man egentligen ha en skylt på skallen som det stod "upptaget" på.
Vanna Rosenbergs teaterkarriär började när hon följde med mamma Annika Isaksson på arbetet som dramapedagog. Dessutom fick hela hennes dagis vara med i barnprogrammet Du måste förstå att jag älskar Fantomen. Men skådespelardrömmarna trängdes undan ända tills hon som artonåring fick rollen som den hesa, schyssta kompisen Lena i Agnes Cecilia (1991).
- Viljan fanns men självförtroendet gjorde det inte. Jag hade fryst ambitionen tills jag fick rollen i Agnes Cecilia, där jag plötsligt stod och fick vara den jag var och de ville ha det just så! Då satte jag på upptining.
Så kom Ulf Malmros, roller i Herngren & Holms En på miljonen och Adam & Eva "och i Sverige så är det så att om man vill vara skådespelare så leder alla stigarna i skogen till scenskolan."
- Om man då är trevande så är det gärna någon som puttar en i den riktningen, "kolla, där är det upplyst."
Nu ska Vanna Rosenberg stå i ljuset nästan tre timmar varje kväll fram till slutet av november. Hon ska gestalta flickan Nancys känslomässiga utveckling i en pjäs som hon kallar "en hoppets föreställning, ett stort utropstecken om att man inte ska skämmas för den man är." Och jo, hon hade läst böckerna redan innan hon fick veta att de skulle bli teater.
Elsie Johanssons böcker är så otroligt ... uppriktiga, säger hon och lutar sig snabbt framåt för att ge eftertryck åt ordet.
- Det blir lätt reliefartat när man tittar tillbaka i tiden, men Nancy och Morsan och Farsan är människor i allra högsta grad. Det är svindlande att uppleva. Jag blev lycklig över att de skulle hamna på scen. Men det är ett pusslande, man måste ta sig ett steg bort från böckerna för att det ska bli något för teatern också.
Hur mycket känner man under repetitionsarbetet om det blir bra?
- Först när man kan replikerna känner man att "nu börjar det ramla på." Sedan förstår man att man måste fylla varenda replik med något "o, shit!" Det är en oändlig massa små steg. Men när man får publik, alla skådespelare säger det här och det är lika sant varje gång, lyssnar man hela tiden och får energi av ett oväntat skratt eller något, och håller igen eller drar på. Det är som när man stämmer ett piano. Publiken sitter med stämgaffeln ping! och så får man plocka fram verktygslådan och sätta i gång och skruva.
Fakta Vanna Rosenberg
Född: Stockholm, 3 april 1973. Bor: Kungsholmen, Stockholm. Teater i urval: Maken till fruar (Oscarsteatern 2000), Lille Ronny (Maximteatern 2002), Dass Det akademiska sjukhusspektaklet (Uppsala stadsteater 2004). Aktuell: I Nancy Viktoria på Stadsteatern.