Upprepningarna stjälper pjäsen

Kämpande skådespelare och cyniska producenter finns det gott om i litteraturen och dramatiken. Ett beroendeförhållande som gott kan diskuteras på nytt och på olika sätt.
Den amerikanska dramatikern Renee Taylor var en av dem som skapade tv-serien The Nanny. Hon hyser uppenbarligen en förkärlek för hysterikor som inte skyr några medel för att snärja den utvalde mannen. Det är mossigt så det förslår - och människoporträtten är förvridna, föga trovärdiga och oändligt uråldriga. Låt vara att det kan vara jag som har fel som inte tycker att det är kul. Alls.
Taylor ligger, tillsammans med Joseph Bologna, bakom manuset till Det måste bli du som hade Sverigepremiär i onsdags på Reginateatern i Uppsala och som är ytterligare en sådan historia.

Skådespelaren Lina Satt (Teresia Pettersson) är inne i den värsta perioden i sitt liv, inga roller, agenten avliden, hon kan inte färdigställa det manus hon jobbat med under flera år. Hon är på väg att bli knäpp. Och på julafton går hon på en audition för en reklamfilm, möter producenten Vito Pignoli (Lukas Loughran) och av någon anledning hjälper han henne hem med hennes väskor. Där blir han kvar - till en början av en enkel anledning: sex, men sedan kvarhållen allt mer motvilligt.

I Lina Satts lägenhet med en vikskärm prydd av Andy Warhols porträtt av Marilyn Monroe, ett skrivbord belamrat med ofärdiga versioner av pjäsen Lina Satt inte kan färdigställa och med en julstjärna i fonden utspelas pjäsen. Det finns flera problem här. Det kanske största är att det inte är en bra pjäs, de dramaturgiska vändningarna är få och kommer i början och precis i slutet. Resten - det mesta alltså - är färdsträcka. Och de må vara hänt om man har en leading lady på scenen som kan bära en text som bygger på upprepningar, lätt svammel och desperation som ska undertryckas - eller om man bara har en bra text. Teresia Petterson är ännu inte den ladyn. Betydligt mer intressant är Lukas Loughran som Pignoli. Han är frustrerad, förtvivlad, mer och mer accepterande sin situation och så - slutet gott allting gott.

Upprepningarna stjälper pjäsen

Astrid Claeson ser Sverigepremiären av en pjäs som bygger på upprepningar och som inte räddas av spelet på Reginateatern.