Lewis Carrols saga om flickan som ramlar ned i ett kaninhål och kommer till Underlandet är en av barnlitteraturens mest lästa, återgivna och omarbetade klassiker. Det är en berättelse som de flesta känner till åtminstone huvuddragen i. Att göra en nyskriven version av den är förstås både tacksamt och otacksamt. Grundstoryn och de fantasifulla karaktärerna är bra byggstenar för att skapa något nytt, men samtidigt blir jämförelserna med originalet oundvikliga.
I John Fiskes Alice i Ondalandet har berättelsen förflyttats till Uppsala. Alice fördriver tiden längs Fyrisån, springer efter en talande kanin och hamnar Ondalandet. Där åker hon tunnelbana, träffar Hattmakaren, en irriterad råtta och en larvig larv och dricker saft som gör henne först yngre, sedan äldre.
Liksom i originalberättelsen är det en drömlik verklighet med få begränsningar som skildras. Tio fötter och Tove Berglund visar briljant hur man kan åstadkomma illusioner på teaterscenen som det kostar Hollywood miljontals dollar att fixa på vita duken.
Sagan om Uppsala-Alice fångar metaberättelsen om fantasins kraft och drömmar som ställs mot verklighet, men tyngdpunkten ligger på kraven som ställs på att flickor ska vara på ett speciellt sätt. De ska vara söta, inte kaxa sig och foga sig mot överheten. Alice går med på några eftergifter för att ta sig hem till familjen men håller hårt på ifrågasättandet och sätter sig hela tiden upp mot normerna.
Med samhället som vi känner det som bakgrund känns Alices ifrågasättanden och medvetenhet lika absurt drömlika som resten av pjäsen. Fast man ska nog se det som en vision av hur det i bästa fall kan bli om medvetandegörandet fortsätter i pjäser som den här. Kanske kan det räcka ända till att ta ifrån leksakskungen hans makt och frigöra den undertryckta och tålmodiga Silvia vid hans sida.