Upplyftande om kärlekens hopplöshet och hopp

Det är mycket humor, träffsäkerhet och oväntade vändningar när Teater Da Capo spelar teater för vuxna i föreställningen med det lockande namnet I ett obevakat ögonblick?. Tretton pjäser och fem diktsamlingar av Kristina Lugn har lämnat stoff till denna helaftonspjäs. Det måtte ha varit ett styvt jobb att vaska fram en historia ur detta Kristina Lugn-kosmos och en regelrätt pjäs med psykologisk naturalism har det kanske inte blivit. Snarare en föreställning med släktskap med den absurda teatern innehållande både monologer rätt ut till publiken, dialog och ett par rena shownummer. En sorts gestaltad poesi, skulle man kunna säga om det inte var så mycket pjäser inbakade i sammanhanget.NobelpristagareTeater Galeasen har jobbat på ett liknande sätt med texter av årets nobelpristagare Elfriede Jellinek i föreställningen Prinsessdramer som just nu går på teatergruppens hemmascen i Stockholm. Det är där som här hopklippningar och omstuvningar för att belysa teman i ett författarskap.Yttre och inreTill det yttre är I ett obevakat ögonblick?, en berättelse om en kärlekspassions uppgång och fall mellan en man och kvinna någonstans i medelåldern. Till "det inre" är det mycket mer. Första aktens två spelrum på scenen byggs sinnrikt samman med analysschäslong till mannens och kvinnans möte. Andra aktens färgmatchade parhelvete med et gökur som pricken över i monteras ned i takt med att skilsmässan rullar på.Replikerna vimlar av drastiska kovändningar och träffande nutidsbeskrivningar. De understryks av skådespelarnas lättsamt manierade spelstil med ironi och ensamhetssorg som undertext.Rune Jacobsson har god kontakt med barnet i sin rollfigur i inledningens mer ömkliga entréer. Likt en skicklig clown spelar han fram de underliggande mörka stämningarna i rollkaraktären genom ett raster av komik. Siv Erikssons rollfigur är av det farligare slaget, med knivar, cynismer och medicinburkar nära till hands. Mot slutet av föreställningen tappar de båda aningen energi itakt med att allvaret tätnar. Men det är en randanmärkning.Lysande diktationSkådespelarnas diktion är lysande, varje ord går rakt in i åhöraren och liksom sprider sig i kroppssystemet. Många av replikerna önskar man ska sitta för evigt i minnets gömslen för att kunna plockas fram till användning vid lämpliga tillfällen. Men jag tror jag avstår från att citera - det är Teater Da Capo bättre på. Gå och se själva!