Uppgörelse med träffsäkra tonfall

Scenrummet är ett vindpinat skär omgivet av måsskrin långt ute i havsbandet. Här växer en ensam och knotig skärgårdstall. Där finns också en spis och några bitar av ett köksgolv. Underligast är kanske alla soppåsar runt omkring. Peter Holm har hittat rätt på ett flertal dimensioner i sin scenografi till pjäsen En dag skall jag berätta om mamma med premiär i onsdags kväll på Stockholms stadsteaters scen Bryggan. Uppsalapubliken minns uppsättningen på vår egen stadsteater i våras. Då var det Tytte Johnsson, som gav åskådlighet åt smärtpunkterna i en ung människas liv. Textunderlaget är detsamma, Karin Thunbergs berättelse om sin egen uppväxt. Regissör den här gången är Jonna Nordenskiöld. Och Katarina Ewerlöf gör den unga kvinnan som ser tillbaka och minns alla kaotiska år, gåtfulla och skrämmande med en egen mamma som gled allt längre in i sin skuggvärld.

För drygt tio år sedan var det Suzanne Osten som med sitt kompani Unga Klara uppförde en motsvarande pjäs, Flickan, mamman och soporna. Den skildrade också ur självbiografisk synvinkel livsbetingelser som gick ut på att ta ansvar för och leva med en vårdnadshavare som allt mer kom att absorberas och snärjas av tvångstankar, paranoida fantasier och inbillade röster. Hos Karin Thunberg är förhållandena likartade. Även om de psykotiska inslagen fått betydligt mindre utrymme. I bägge fallen handlar det om en mor-dotterrelation av det svårbemästrade slaget. Suzanne Osten använde teaterns alla grepp och uttrycksmedel och skapade ett ekorum för ett brett spektrum av överlevnadsstrategier.

Karin Thunberg går mera rakt på sak i ett målinriktat uppgörelsedrama. Här är det i första hand dotterns pjäs som tar plats på scenen. Katarina Ewerlöfs trevande inledning gestaltar ett berättarjag, som söker kontakt med sin egen ilska. Så blir det också den som ger henne styrfart och mod att möta allt bortträngt och undanstoppat. Det blåser snåla vindar genom den här föreställningen. Det hem som en gång fanns utmärkte sig knappast för någon kärleksfull värme. När Karin Thunberg återvänder till sina uppväxtårs isolerade ö i havet, lyser det mesta av stöd och uppmuntran med sin frånvaro. Sin livskamp fick hon föra helt på egen hand. Det är när hon berättar om sin mamma som hon uppnår denna insikt.

Katarina Ewerlöf stannar till vid de olika faserna i denna process i ett drama som färdas från tillkämpad duktighet till djupaste sorg. Medan Uppsalaföreställningen mynnade ut i ett slags försoning, har regissören Jonna Nordenskiöld i stället lagt tyngdpunkten vid kampen upp ur beroende och underläge. Och ur de känslor av skuld som en gång uppstod i en atmosfär där dottern ställdes till svars för mammans elände. Det finns hos Katarina Ewerlöf en kroppshållning och en mimik av den eftersinnande sorten. Det är när hon med blicken långt i fjärran återvänder till och hämtar in allt som en gång var. Att det inte sker utan starkt inre motstånd, hör till det mest gripande i hennes rollgestaltning. På så sätt utspelas hela pjäsen mot en bakgrund som i sina intensivaste ögonblick sker på liv och död. Det är imponerande och utomordentligt träffsäkert genomfört.

Det hade lätt kunnat hända, men för moderns vidkommande har det ändå inte blivit något nidporträtt. Den förståelse för hennes livsöde som uppbådas är av det ansenliga formatet. Mamman, som fick ta studenten men sedan tvingades in i en nedbrytande hemmafruroll, omfattas gång efter annan med både medkänsla och sympati. Men vid det här tillfället är det dotterns tur att ta över det livsutrymme som modern en gång helt lade beslag på för egen del. Det som pågick medan soporna samlades i den ena påsen efter den andra och sparades med en tvångsmässighet och mani, som i sista hand blev en försvarsåtgärd för att hålla det inre kaoset i schack. Dotterns tal på slutet om torftigheten och ensamheten i moderns liv öppnar för bråddjup i förlängningen. En kommande pjäs kan ta vid där den här slutar.

Det är ingen insmickrande uppsättning Jonna Nordenskiöld och hennes skådespelare Katarina Ewerlöf åstadkommit av Karin Thunbergs monologdrama. Ändå har Stockholms stadsteater på den lilla scenen Bryggan återigen fått en oavbrutet fängslande föreställning.

Uppgörelse med träffsäkra tonfall

Stockholms stadsteater har på den lilla scenen Bryggan återigen fått en oavbrutet fängslande föreställning, skriver Bo-Ingvar Kollberg om den i onsdags kväll premiärvisade En dag skall jag berätta om mamma med en imponerande Katarina Ewerlöf i monologdramats enda roll.