Först ett konstaterande: Ingmar Bergmans film Persona är en av 1900-talets märkvärdigaste och mest fulländade konstskapelser. Ger man sig på en nytolkning av ett sådant särpräglat mästerverk är det omöjligt att inte jämföras med originalet. Lika omöjligt är det att jämförelsen skulle falla till nytolkningens fördel. Det är ett företag dömt att misslyckas.
Ska man ändå försöka att nå viss framgång i ett sådant projekt gäller det att i största möjliga mån frigöra sig från originalet, hitta ett eget formspråk, en egen ingång. Detta är något som Hugo Hanséns iscensättning på Stockholms stadsteater endast delvis lyckas med. Men så har han ju också valt Bergmans allra mest filmiska av filmer, den som länge gick under arbetstiteln Kinematografi och i vilken Bergman menade sig röra vid ”ordlösa hemligheter som bara cinematografin kan lyfta fram”. Sceniskt oöversättbart, alltså.
Samtidigt var ju Bergman en i högsta grad intermedial konstnär. Han korsbefruktade ständigt. Filmerna lånade av teaterns uttrycksarsenal. Inte minst Persona som, vilket titeln antyder, flitigt anspelar på teaterns mask- och förställningsspel.
Just det intermediala har Hansén tagit vara på i sin uppsättning, som blivit något av en film gestaltad på scen. Teaterns fjärde vägg har här tagit formen av en genomskinlig glasvägg, eller transparent filmduk om man så vill, som avgränsar scen och salong. När publiken kliver in i salongen blir glasväggen en jättelik spegel, vilket är kongenialt. Kameran och filmduken som en metaforisk spegel är en av de bärande liknelserna i Persona. Det är ju också i varandras speglingar de två kvinnorna tillsist flyter samman.
Det är även i samspelet mellan Sofia Ledarps Alma och Frida Westerdahls Elisabeth som, efter en något trevande inledning, föreställningen verkligen lyfter. Det är givetvis otacksamt att behöva jämföras med Bibi Anderssons och Liv Ullmans prestationer. Men Ledarp och Westerdahl hittar sina alldeles egna, självständiga, rollgestaltningar. Ledarp är stundtals storartad som Alma, skräckslagen inför tomheten hennes tunna mask döljer. Westerdahl lyckas som den stumma Elisabeth vara apatiskt avstängd och intensivt närvarande på samma gång. Hennes tystnad talar.
Det är till största del Ledarp och Westerdahl som gör denna tolkning unik, till något mer än en spegling, till ett eget original.