Ungas verklighet i starka bilder

Kräsnast möjliga publik och svårast tänkbara ämne. Så kan man sammanfatta Gottsunda Teaters i helgen premiärvisade uppsättning av Clare McIntyres pjäs Low level panic. Vad det handlar om är tjejers självbilder, utseende och sex. Föreställningen ges för en könssegregerad publik. På förmiddagarna kommer tjejerna. Framförandet mitt på dagen vänder sig till killarna.Överraskar och överrumplarNär jag själv ser föreställningen tillsammans med elever från åk 9 i Gottsundaskolan är stämningen avvaktande till en början. Lite knuffar i bänkraderna och en och annan plastpåse med godis är det mest uppseendeväckande. Men när ljuset släcks och en flicka som badar och borstar vaderna högt i vädret kommer till synes blir det knäpptyst. Det här är en pjäs som överrumplar och överraskar den inte särskilt teatervana, unga publiken. Och koncentrationen fortsätter så gott som obruten hela den dryga timmen.Ändå är det inga enkla frågor som behandlas. Säkert inte för flickorna som redan sett pjäsen. Och sannerligen inte för pojkarna. Så här är många tjejer när de är för sig själva. Det är tankar och känslor av det här slaget som döljer sig bakom en ofta utmanande klädsel eller en grundligt genomarbetad make up. Och det som visas befinner sig på ljusårs avstånd från alla de krav, förväntningar, myter, ideal och normer som inte minst alla tonåringar förväntas leva upp till.Ordentlig tankeställareDet är svårt att tänka sig att killarna runt omkring mig kunde få en bättre lektion än den här om hur flickor många gånger fungerar. Skolans undervisning i sex och samlevnad lever för en stund upp till läroplanens höga ideal. Alla som handlar med kosmetika och den penningstinna nöjesindustrin får sig förhoppningsvis en ordentlig tankeställare. För efter den här teaterföreställningen har de kritiska kunderna och konsumenterna säkert blivit flera än någonsin.Handlingen i pjäsen bör de allra flesta känna igen. Det är kvällen före en fest och dagen efter. Flickorna gör sig så fina de bara kan. Och de går grundligt till väga. Allt styrs av kopiösa förväntningar på vad som kan hända. Det enahanda vardagslivet har ersatts av drömmar, som kunde vara hämtade rakt av ur någon reklamsnutt på tv eller från någon annons ur den kolorerade veckopressen. Komprimerat till ett laddat skeende på scenen visar föreställningen hur i grund och botten absurd och grotesk situationen är. Den som för många unga är reell verklighet åtminstone någon gång i veckan.Men därutöver berättar pjäsen under handlingens gång också åtskilligt om hur de här flickorna mentalt försöker bemästra alla motstridiga och orealistiska krav från alla håll. Och om könsroller och vad det är att vara kvinna i dagens samhälle. Det senare sker med hjälp av naturalistiska detaljer ur en porrtidning. Men också med fantasier som har med skir oskuldsfull romantik att göra. Eller med en flickas sexfantasier i samband med onani.Stark anklagelseI stark kontrast till detta står de tre flickornas självbilder. Och här är hela spektrumet företrätt från kaxig gåpåighet till osäkerhet och självtvivel som inte lämnar någonting utanför. Narcissismen och sysslandet med det egna jaget ges också gott om plats. Av de tre flickorna är det i det sammanhanget Maria som tagit störst skada av en mentalitet som förvandlar kvinnorna till sexobjekt. Av hennes berättelse att döma har hon varit utsatt för ett övergrepp.Så kan hela den här föreställningen sägas vara en stark anklagelse mot en samhällsutveckling som reducerar människorna till ting. Desto tydligare blir ett sådant pjäsens budskap när regissören Miriam Sise avstått från allt vad pekpinnar heter och i stället låter föreställningens innehåll verka med hela sin tyngd. Att scenografin dessutom har starkt tycke av ett dockskåp förstärker också intrycket av att det är in i flickornas allra heligaste och hemligaste vrår publiken inbjuds titta.Det betyder säkert att de tjejer som ser uppsättningen känner igen sig själva och kan börja betrakta sina egna liv på lite distans. För många av killarna väntar en aha-upplevelse. Om det är så här tjejer ser på sig själva, finns det ingen skillnad mellan dem och oss. Knappast kan någon av killarna efter en sådan erfarenhet undgå att påverkas i sin kvinnosyn.Att föreställningen fungerar på det sättet är givetvis de modiga, säkra och övertygande skådespelarnas förtjänst. Tina Råborg gör den på ytan själv-säkra men med oceaner av självtvivel inombords kämpande Johanna till just det slags tonåring som är allra mest sårbar för skönhetsindustrins lockelser. Paula McManus som Cecilia är väl i så fall mera okomplicerad. Men även hon kommer att gå på åtskilliga nitar i framtiden, så länge som hon inte genomskådat sina dagdrömmars bräcklighet.Mycket lärorik uppsättningOch Eva Azcarate som den tankfulla, lite filosofiska och tillbakadragna Maria ger ett gripande porträtt av en ung människa som inte ens kunnat värja sig fysiskt mot en människosyn där en kvinna är ett lovligt byte i alla avseenden. Hade jag haft tillfälle, skulle jag gärna velat fråga grabbarna i publiken, varför Maria mot slutet av föreställningen färgar sin ljusa, tunna klänning röd.Det finns flera sådana frågor att ställa till den här pjäsen. Varför flickorna bränner upp porrtidningen t ex. En hel del av dem kommer säkert var och en i publiken att rikta till sig själv efteråt. Low level panic har på så sätt blivit en både skrämmande och mycket lärorik uppsättning. Skolorna får inte försumma att låta sina elever se den. Och alla vuxna och i synnerhet de som är föräldrar bör skyndsamt bege sig åstad till Gottsunda teater och de offentliga föreställningar som ges framöver.