Unga Klara lättar på trycket

Det är inte ovanligt på Unga Klara att man efter insläpp får promenera en stund för att komma fram till själva scenen. Den här gången går färden genom en mörk skog. Spelplatsen är ett slott. Det är hemskt värre. Scenografen Anna Heymowska har inte sparat på effekterna i uppsättningen av Malin Axelssons pjäs Monsterkabinettet, som premiärvisades i helgen. Där finns moln som drar över himlen och beslöjar månen. Fåglar flyger lågt, en uggla hoar på håll. Det är både lite Caspar David Friedrich och Dante på en och samma gång. Och i slottet växlar interiörerna mellan ett stort bibliotek och kusliga utrymmen nere i källaren eller uppe på vinden. Mitt på scengolvet står divanen från Freuds mottagningsrum vid Berggasse 17 i Wien.

Malin Axelsson har skrivit ett drama där den diktande ingivelsen slår följe med psykoanalysens upptäcktsfärder långt in i själens allra djupaste skrymslen och vrår. Det handlar i Sara Gieses regi om starka känslor som slipper lös. Men också om personerna i en författares fantasi som plötsligt får liv och tar för sig av tillvaron på egen hand. Man kommer att tänka på fallbeskrivningarna i Freuds Samlade skrifter. Lika ofta på den Pirandello hos vilken de påhittade rollgestalterna begärde företräde. Monsterkabinettet är en föreställning med manuskriptet fullt synligt. Och där också teaterregin tar gestalt på scenen och blir en del av framförandet.
I pjäsen uppträder monster i skilda uppenbarelser, av olika grader och i var sin befattning och funktion. Det är företrädesvis kvinnor som på så sätt får tillfälle att visa sig från den minst tilltalande sidan. Malin Axelsson har plockat fram dem ur hela den västerländska kulturens förråd av myter och sagor och sedan fyllt på med stoff ur sitt eget omedvetna. Där finns de alla alltifrån Bibelns Eva, Salome och Judith till de grekiska sagornas Kirke och Medusa fram till våra dagars Britney Spears och Lynndie England. Den senare berömd från Abu Ghraib-fängelset. Men även Snövit och Wedekinds Lulu liksom Maria Botchkareva, befälhavare för en rysk dödsbataljon ingår i persongalleriet. Alla passar de i uppsättningen på att lätta på trycket. Med olika styrka i utlevelserna från full gas till en kran som droppar. Samtidigt har det blivit en föreställning som blandar tidsplan och stilar, högt och lågt, historia och nutid till ett veritabelt sammelsurium i ordets goda mening. De som står i förgrunden är förutom författaren, som görs av Clara Norman, Cilla Thorell i rollen som författarens assistent. Möjligen är de bägge rollerna helt enkelt två sidor hos ett och samma skapande jag. Att de vid något tillfälle ryker ihop i våldsamt handgemäng är kanske Malin Axelssons personliga avslöjande hur det går till hemma hos henne i den egna författarverkstaden.

Där finns dessutom ett tydligt kvinnoperspektiv i pjäsen. Som bekant var det Malin Axelsson som gjorde bearbetningen av Jösses flickor, när den fick en fortsättning och visades häromåret på Stockholms stadsteater. Här behandlas genusfrågorna ännu en gång. Och nu med åtskillig humor och en uppenbar glimt i ögat. Så får det här om skillnaden mellan djur och män en egen inskjuten bisats. Annars är det skräckromantikens idiom som givit många genomslag för en uppsättning, som rymmer såväl övernaturliga som makabra inslag. Ofta med människor som befinner sig långt ute i själens gränsmarker. Eftersom det är teater är det galenskap under ordnade former. Under resans gång hinner man därutöver anspela på allt från världslitteraturens kanon och nutida företeelser som hushållsnära tjänster och sänkta skatter till kvinnobilder förr och nu och storpappa Ingmar Bergmans skugga över svensk teater. Till det som ingår hör även vårt nyspråks benämning sur, när någon i själva verket är arg. Ett tecken så gott som något på att den mest förtalade av alla känslor, vreden, ännu inte blivit rumsren.

Det är Cilla Thorell som mycket förtjänstfullt balanserar och håller ihop föreställningens väldiga kakofoni av upptåg, infall, sidospår, känslor och urladdningar. Hon fyller dem med en energi som ger förloppet både innehåll och riktning. Cilla Thorell är veteranen i ensemblen och för det allra bästa av traditionen hos Unga Klara vidare i sin rollgestalt. Där finns tyngd och närvaro och inte minst en säker blick för ett teaterspråk som obehindrat växlar från den ena scendialekten till den andra, som tar med sig spelplatsens tyngdpunkt var hon än befinner sig och med säker och lyhörd inlevelse skiftar röstläge och tonfall i fullständig samklang med de olika känslokastens krav. Det är skådespelarkonst på mycket hög nivå. Clara Norman som slottsherre och diktare ger med sin något mera återhållsamma framtoning all önskvärd åskådlighet åt den aningen kyliga distans som är en förutsättning för att bemästra alla infall i den skapande processen. I den ingår, lika övertygande fångat av Eva Melander som Maria Botchkareva, också förmågan att med en smula burdusa medel skapa lite ordning och hålla det värsta kaoset på håll. Ulla Tylén, Maria Johansson, Katharina Cohen, Omid Khansari och Peter Järn svarar alla i sin tur som gestalter, vilka infinner sig och gör anspråk på att få delta i skeendet, för tydligt profilerade uppenbarelser sprungna ur det omedvetna eller det diktades sfär.

Huruvida föreställningen till slut ger något entydigt svar på Cilla Thorells fråga vem hon är eller vart hon är på väg, det som av allt att döma utlöst den livskris som gjort att hon inledningsvis förirrat sig in i den mörka skogen, är väl kanske mera tveksamt. Enklare är det att hålla med författaren, hennes regissör och ensemblen om att den som inte är rädd för utan i stället har tillgång till allt tillbakahållet, undanstoppat och bortträngt även har lättare att bli tagen på allvar. Men det är mycket värt det också.

Unga Klara lättar på trycket

Unga Klaras i dagarna premiärvisade uppsättning av Malin Axelssons pjäs Monsterkabinettet bjuder på en upptågsrik resa full av infall till det undermedvetnas och den diktade ingivelsens innersta rum, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.