Underhållningsindustrin under luppen

Att världen inte är sig riktigt lik efter den 11 september 2001, vet vi alla. Terrorfaran ingår numera i den allmänna livsorienteringen.

En som inmutat detta område för sin konst är den brittiske dramatikern Mark Ravenhill. Hans årsgamla uppsättning av pjäsen Produkten på Göteborgs stadsteater har under helgen gästspelet på Dramatens scen Elverket. I sitt samhällskritiska författarskap har Ravenhill visat sig ha ett särskilt gott öga till vår samtids konsumtionskultur, hos vilken han också lyfter fram de erotiska underströmmarna. Annat i hans blickfång är det krympande utrymmet för den västerländska civilisationens värden i dagens globaliserade värld. Men han är inte ensam om sina iakttagelser. Också underhållningsindustrin gör vad den förmår för att slå mynt av de tillfällen som öppnar sig.

Med Produkten har Mark Ravenhill åstadkommit vad som i första hand är en parodi på framstötar av det senare slaget. Men det finns också en desperation i den här pjäsen som antyder mänskliga stråk på ett djupare plan. De handlar om en tomhet, som kopplas samman med vår tids fixering vid olika kroppsideal, med alla modeterapier och det som kallas coachning eller jakten på den perfekta parrelationen. Ett bakgrundsmotiv är också människans säljbarhet.
För tyngdpunkten svarar dock det filmmanus för vilket den här uppsättningens ende aktör, en filmproducent, försöker övertala en lovande ung skådespelerska att acceptera huvudrollen. Det är innehållet i detta manuskript som utgör pjäsens handling.

Affärskvinnan Amy blir under en flygning bekant med en man med arabiskt ursprung. De inleder ett förhållande, något som kompliceras av att mannen visar sig vara terrorist med kopplingar till Al-quiada. Till historien hör även att kvinnans man var en av dem som omkom, då han hoppade från World Trade Center när den skyskrapa han befann sig i kollapsade.
Ravenhill blandar friskt fördomar, självironi, allvar och såväl fantasterier som mardrömmar under förloppets gång. Alltsammans är en bredsida mot ett samhälle, som inte skyggar för just någonting i försöken att vidga underhållningsbranschens domäner.
Där finns en satir som emellanåt har en hel del fog för sig. Emil Graffman lägger i sin regi dock minst lika stor vikt vid själva berättandet. Med Robin Stegmar i rollen som filmproducenten blir det också själva framförandet som är föreställningens styrka. Att få innehållet i en film refererat för sig brukar sällan vara någon höjdare. Robin Stegmars förmåga att ge dramatiskt liv, puls och rytm åt iscensättningen får dock sägas vara av den i hög grad publikknipande sorten.

Där finns ett kroppsspråk som tar hjälp av bredast möjliga register med allt från mim till clowndialekternas rörelser. Robin Stegmar både återger handlingen och kommenterar den. Han kryddar förloppet med scenanvisningar och författarens inlagda personinstruktioner. Där saknas varken uppgifter om bildutsnitt, scentempi, ljus eller kameravinklar. Och som om inte det var nog talar skådespelaren på både in- och utandning, när han inte formar läpparna till en strut och blåser ut det inre övertrycket. Det är den målande gestaltningen, förstärkt av Max Mitles koncentrerade ljussättning, och det ironiska förhållningssättet som blir kvällens stora behållning.

Ändå hade detta monologdrama knappast förlorat på att allvaret givits lite större utrymme. Visst finns det skäl att diskutera nöjesindustrins utbredning, infantiliserande förmåga och benägenhet att manipulera sin publik. Men nog hade Ravenhills pjäs blivit ännu intressantare, om slutsatsen i sammanhanget gjorts ännu tydligare. Att det i vår tid finns flera krafter än terrorismen, som utgör ett hot mot de västerländska ideal som brukar sammanfattas med frihet, framsteg och demokrati.

Underhållningsindustrin under luppen

Mark Ravenhills pjäs Produkten, med Stockholmspremiär i helgen, inbjuder till diskussion om underhållningsbranschens utbredning, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.