Ultraklassiskt med Operabaletten

Det finns det gott av dramatiskt stoff att hämta ur 1700-talskungen Gustav IIIs öde. Verdi skrev operan Maskeradbalen när han fick höra talas om attentatet mot statsmannen under just en maskeradbal. Strindberg har skrivit en pjäs om intrigerna runt honom.
Men det Patrice Bart, som varit danseur étoile, stjärndansare, vid Paris Operan i 17 år, och numera är dess balettmästare, tagit fasta på i sin koreografi är kungens kärleksliv och konstnärliga gärning. Av kungens politik märks nästan ingenting i denna dansföreställning, utom möjligen i gestaltningen av hans vånda under mardrömsnatt, med spår av den pågående franska revolutionen.

På fredagskvällens premiär dansas kungen av Olof Westring, lite återhållet. De mer storvulna prestationerna står i stället hans exotiska tjänare Badin för, virtuost dansad av Avetik Karapetyan. Änkedrottningen Lovisa Ulrika, görs elegant av Marie Lindqvist. Hon är en riktig häxa till svärmor för den unga drottningen Sofia Magdalena, mjukt och sirligt gestaltad av Jurgita Dronina. Påfallande bra är också Adili Jiang Abudureheman i rollen som balettmästaren Antoine Bournonville, medan flera andra rollfigurer mest verkar finnas med av redovisningsmässiga skäl, det är dansroller utan fördjupning.

Mest känns föreställningen som en tavla av Alexander Roslin som blivit rörlig, med täcka hovdamer och galanta hovherrar. Det är ofta en mängd människor på scenen som rör sig i vackra kläder och hälsar belevat och föråldrat på varandra. Dramatik och passion är bristvara, till och med i några av föreställningens mer laddade scener. Som när hovstallmästare Munck, gestaltad av Pascal Jansson, hjälper kungaparet på traven i sovrummet, eller när Gustav III har en pas des deux med sin gunstling Armfeldt, dansad av Nikolaus Fotiadis. Båda styckena känns kyska och engagerar inte, trots erotiska undertoner.

Lars Wallins barockkostymer är läckra, med all rokokons lekfulla mjukhet men de är oftast i en trist grå färgskala. Det blir genast mer intressant att titta på scenerna där kostymerna har färger, som i första aktens pastelliga teaterföreställning, med Gustav III själv som nedstiger från ett moln som solkung, och andra aktens rödtonade kinserier i en tablå från underhållningen vid hovet.

Men föreställningen känns lång och stel. Trots Hovkapellets sedvanliga kompetens blir heller inte musiken något som lyfter kvällen. Musikvalet är lite för tungt. Verket skulle kunna kortas och kanske laddas med lite moderna steg bland all den konventionella baletten, eller varför inte lite humor? Epilogen, där två dansare i hudfärgade trikåer dansar modern balett under Gustav III:s staty, verkar påklistrad och det räcker inte som försvar för detta annars lätt mossiga och ultraklassiskt förankrade verk.

Ultraklassiskt med Operabaletten

Helaftonsbaletten Gustav III bjuder på ett övermått av klassisk balett. Susanne Sigroth-Lambe har sett en konventionell, oengagerande och kysk dansföreställning på Operan.