Ett av nationalscenen Kungliga Operans uppdrag är som bekant att då och så sätta upp klassiker. Helaftonsbaletten ”Don Quijote” hör till den ryska balettens romantiska tradition; Marius Petipas ursprungsversion är från 1869 och urpremiären var på Bolsjojteatern i Moskva.
Den världskända dansaren och koreografen Rudolf Nurejev bearbetade stycket flera gånger under 1960 och -70-talet. På Stockholmsoperan gavs ”Don Quijote” senast 1994 och föreställningen som nu ges är alltså en nypremiär av densamma.
Handlingen i baletten är verkligen inte mycket att orda om och titelpersonen är praktiskt taget en bifigur i kanten. Stackars dansaren Pascal Jansson som hade uppdraget att gestalta Cervantes romanfigur vid fredagens nypremiär, och tappert stolpade omkring i sin stela rustning. Och den klassiska berättelsen om den på riddaromaner förläste Don Quijote som beger sig ut på tragikomiska äventyr med den trogne vapendragaren Sancho Panza, den storyn dränkts i tyll och tåspets.
Här är det romantiska och virtousa i centrum, inramat av Nadine Baylis karamelligt färgstarka scenografi. Dansarnas kostymers färgprakt och snitt är en fest för ögat, överskuggat enbart av den höga nivå av teknisk briljans som de får visa upp. Rudolf Nurejev var själv en muskulös dansare som var fantastisk på höga hopp och hans ande svävar sannerligen runt flera av de manliga dansarna. Det är kraft och tryck i rörelserna.
Fredagskvällens Kitri, den kvinnliga huvudrollen, dansades vid premiären av Yolanda Correa som rev ner flera applåder för öppen ridå för sina andlöst precisa solon. Har någon av de andra två danslagens Kitri ens hälften av hennes briljans så är de också strålande.
Tragikomiken i stoffet hanteras lite valhänt och ett par av scenerna är ren buskis. Det kanske var kul för femtio år sedan, men det är framför allt här som baletten verkligen känns åldrad.
Kungliga hovkapellet gör vad de kan av Léon Minkus lite mediokra, cirkusliknande musik under Daniel Frankels ledning. Den sista och tredje akten är en enda räcka av solonummer där dansarnas hopp och piruetter sitter som en smäck intill varje slutkläm av musik. (Jo, de är flera). Vid det laget har man praktiskt taget glömt vad baletten verkar handla om och bländas helt enkelt av avancerad och klassisk teknik.
Gott så och njutbart i stunden, men föreställningen bär inte precis framåt mot nya tider.