Det tycks vara en av höstens strategier från Uppsala stadsteaters sida att satsa på succéer från utlandet. Tidigare i höstas var det Moisés Kaufmans braksuccé från Broadway, 33 variationer. Nu sätter man upp Erik Gedeons musikdrama Evigt ung som, enligt annonseringen, ”är på segertåg genom Europa”. Det är ingen dum strategi. Att kunna sätta ”Broadwaysuccé” på affischen är givetvis en utmärkt publikmagnet. Att båda dessa pjäser dessutom har ett brett och lättillgängligt anslag borgar än mer för folklig framgång.
Mer än något annat känns Evigt ung som ett sådant försök att locka en bred publik till teaterns stora scen. Kanske har teaterchef Tunström sneglat en del på grannstaden i söder. Stockholm stadsteaters framgångsrecept har ju de senaste åren bestått i just den här typen av folkliga och upplevelsebetonade, ändå högkvalitativa, föreställningar. Jag tänker främst på framgångarna med De tre musketörerna och Djungelboken. Vad stadsteatern i Stockholm, men tyvärr i fallet med Evigt ung inte Uppsala riktigt begripit, är att det är en stor skillnad mellan att vara publiktillvänd och att vara publikfriande. Evigt ung är dessvärre det senare.
Föreställningen utspelar sig 2051, Stadsteatern har lagts ner och byggts om till ålderdomshem. På scen finner vi ett gäng åldrade skådespelare som alla en gång hade sina glansdagar på den nu nedlagda teatern. Samtliga spelar sig själva och är skickligt föråldrade med hjälp av Per Åleskogs mask. När den härskande syster Elisabeth vänder ryggen till minns de och revolterar mot tidens gång i en rad pop- och rockklassiker. Det är fysisk fars blandat med musikal.
Det stora problemet med föreställningen är att komiken är så oerhört tunn. Gamla skröpliga människor som ramlar och slår sig eller beter sig i oenlighet med sin ålder och rabblar könsord och svordomar är bara roligt till en viss gräns. Det är alldeles för lite att bygga en hel föreställning på. Visst är det fysiska spelet gediget genomfört, så även sångnumrena.
Att Uppsala stadsteater har en ensemble med stor komisk talang har väl knappast någon missat. Men här är materialet de har att jobba med alldeles för enformigt och innehållslöst. Endast några få gånger, som när Maria Sundbom minns sina revolutionära tonår eller åldringarna speglar sig i några klassiska avsnitt ur Shakespeare, fylls fånerierna med substans.
Trots detta är det många skratt som ekar i salongen under kvällen och det är svårt att tänka sig något annat än att uppsättningen kommer att bli en stor publikdragare. Så när Evigt ung fortsätter sitt ”segertåg” kommer det alldeles säkert även att kunna lägga Uppsalasuccé till meritlistan.
John Sjögren