Att kalla upplägget lovande är att överdriva, men det är tillräckligt galet för att låta intressant på pappret. Shakespeares klassiska pjäs ”Macbeth” med karaktärer från den tecknade tv-serien The Simpsons. Huvudberättelsen känns igen. Generalen Macbeth hetsas av sin fru Lady Macbeth till att mörda kung Duncan av Skottland för att själv bli kung. Det händer, men både Macbeth och Lady Macbeth brottas med skuldkänslor och galenskap och får till slut igen för sina brott.
I Rick Millers version befolkas den av över 50 mer eller mindre kända karaktärer från ”The Simpsons” och några andra tv-program. Det är dubbelt så många som det redan stora karaktärsgalleriet i ”Macbeth” och han får in dem genom att klämma in inslag av reklam, sångnummer, nyhetsprogram på tv och drömmar, som går utanför originalpjäsen.
Det i grunden komplexa dramat blir ett långt gytter av halvroliga oneliners som gör det helt omöjligt att hänga med i vad som händer. Extra svårt blir det för att imitationen av Homers röst är den som minst liknar originalrösten, så att man ofta missar att det är han som pratar. Bildskärmsinslagen hjälper ibland och ibland inte.
Annars är Rick Miller en skicklig imitatör som gör flera av rösterna lysande. Till exempel Marge, Moe, Barney och Mr Burns. Slutnumret där han härmar några av musikhistoriens ”mest irriterande röster”, som Bob Dylan, Neil Young, Johnny Cash och Axl Rose är riktigt roligt, men det är också det enda som är det.
Enligt programbladet gjordes den första versionen av ”MacHomer” som ett skoj för Millers ensemblekompisar på en teater i Montreal. Det var säkert en succé. Överraskningsmomentet och den galna idén (särskilt om den kom oväntat) räckte nog för att få det att hålla i en halvtimme. Och innan den utvidgades till vad den är i dag kanske mängden karaktärer hölls på en nivå där den inte förvandlades till ett tröttsamt potpurri av röstimitationer.
Det är lätt att förstå viljan att briljera med att lyckas imitera så många röster som möjligt, men det gör inte att de 80 minuterna känns kortare än tre timmar. Till skillnad från Rick Miller tror jag att Shakespeare vänder sig i sin grav, men inte för friheterna som tas med förlagan utan på grund av att resultatet är så dränerat på alla kvaliteter pjäsen vanligtvis har.