När Strindberg lät sin Carlsson fara in på Hemsö som ett yrväder en aprilafton så var det som att med våren så nalkades också stora samhällsförändringar. Moderniteten var i antågande, fastlandet närmade sig, urbanisering och industrialisering var mer än bara ett rykte.
Madam Flods nedgångna gård var en parabel över en stagnation som inte bara satte sig i det förfallna jordbruket, men också hos människorna på den isolerade ön.
Men parallellt löper också fastlänningens – stadsbons, den moderna människans – fantasier om naturmystik och det ädla och ofördärvade i den primitiva livsstilen. Det är inte för intet som skärgårdslivet har upphöjts i den svenska folksjälen till att utgöra essensen av just svenskheten.
På Kulturhuset Stadsteatern är det fantasin som anger tonen för Stefan Metz uppsättning av Hemsöborna.
Alex Terragüel Rubios scenografi bestående av multifunktionella backar i omålat trä ger sken av att det är i en sinnevärld vi befinner oss, utan vare sig några autenticitetsanspråk eller allmogeestetik.
Årstidernas växlingar är diffust markerade i fondväggens färgläggning.
Strindberg är närvarande, som en kollektiv berättarröst som ensemblen turas om att framföra och mellan scenerna uppträder ett antal statister med dans- och akrobatnummer.
Pär Ulander och David Tallroth ackompanjerar med sin tvåmansorkester med suggestiva tongångar som skulle kunna vara hämtade ur Twin Peaks (en annan naturidyll), men med folkmusikanspelningar.
Det är alltså en till synes spretig sammansättning infall och idéer i denna uppsättning som hade kunnat haverera i vad som hade kunnat beskrivas som en revy för den finkulturellt bevandrade.
Revyandan finns där, inte minst genom att ge rollen av Carlsson till Claes Malmberg. Men bortom hans inledande klumpighet och hemfallandet åt göteborgshumor är Malmbergs Carlsson en väl sammansatt figur, en spelevink som låter sig förföras av såväl stadens nymodigheter som av skärgårdens oexploaterade kapital.
Att det faktiskt är Carlssons storhetsvansinne mot som leder till hans fördärv gör att Hemsöborna i slutändan är en tragedi av grekiska mått. Denna balansgång mellan idyllkonstruerande lustspel och sedelärande tragedi lyckas Stefan Metz ändå hålla, utan att vare sig väga åt ena hållet eller det andra.
Metz behandlar Hemsöborna och dess kavalkad av egensinniga rollfigurer som rollistan i en Tjechov-pjäs, och visst är likheterna många mellan denna iscensättning av romanversionen och, säg, Körsbärsträdgården. Och egensinnigheterna är där, som pigorna Clara (Frida Westerdahl) och Lottens (Anna Wallander) burdusa och oförfinade uppträdande, eller den småkorkade men godhjärtade Norman (Shelby Niarvarani) eller latmasken Rundqvist (Ulf Eklund), men de framstår ändå med ett visst djup.
Antagonisten Gusten blir i Leonard Terfelts gestalt en buffligt maskulin bakåtsträvare med geväret och fiskespöt som en slags fallosförlängande revirmarkering.
Ann Petrén som Madam Flod framstår med stor pondus inledningsvis, som förbytts i förälskelsens flickaktiga kättjefullhet.
Den mogna kvinnans lust framställs sällan på scen, åtminstone inte utan en politisk programförklaring. Här blommar den ut, till fullo, och svartsjukan framstår därför som desto svartare mot slutet.
Stefan Metz kramar blod ur en sten med Hemsöborna. Denna linjära bearbetning av livet på ön är trivsam, tidvis vacker, men inte så mycket mer. Ungefär som en sommar på en skärgårdsö.