Trivsam uppdatering av samtiden

Det är inte utan nyfikenhet som jag anländer till Blå vingen i Långhundra för att se föreställningen Skratta gott. Eftersom amatörrevyer riktar sig till alla generationer och följaktligen måste hitta minsta gemensamma nämnare, de verkligt självklara referenspunkterna i samtiden, brukar de vara pålitliga kartor över aktuella trender och föreställningar.

Så är det också den här gången. ”Skit i världen utanför, kasta loss” uppmanas publiken inledningsvis. Under de kommande två timmarna är verkligheten utanför dock i högsta grad närvarande. Det skojas med allt ifrån Martin Timell och utomhusgrillar till höga skatter och radonhus.

Roligast av allt är driften med SJ. Visst, dörrarna står och slår alldeles vidöppna, men ensemblen lyckas faktiskt utvinna rätt gnistrande komik ur det uttjatade ämnet. Absurdismen i Beckets I väntan på Godot blir en rättvis inramning åt tågeländet. Med patetisk Dramatenintonation levereras repliker som: ”Kanske SJ blott är en illusion, ett väsen, en mardröm”.

I övrigt kretsar mycket av årets revy kring tekniken och de sociala medierna. Det är fascinerande. Ingen, inte ens de allra äldsta åskådarna, tycks känna sig främmande inför jargongen av ”Iphones”, ”Ipads”, ”facebook” etcetera. Tydligen är det numera självklara referenser för alla – åtminstone ytligt. Eller så låtsas man bara hänga med. Finns det en röd tråd i Skratta gott så är det nämligen människors komplex och tillkortakommanden i relationen till tekniken.

En i ensemblen berättar innan föreställningen att de senaste åren sett en nedåtgående trend för revyer av det här slaget, och visst är det lite glest i raderna. Det är tråkigt. Skratta gott är kanske inte en hysteriskt rolig föreställning, men den levande orkestern och inte minst den nära och förtroendefulla relationen mellan skådespelare och publik gör den varm och trivsam.

Och som en statusuppdatering av samtiden är den högintressant.