Tre registudenter tar plats på scenen
För första gången deltar tre registudenter från Dramatiska institutet (DI) i ett gemensamt projekt på en institutionsteater. En av dem, Hugo Hansén, började inom studentteatern i Uppsala.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är en trygg, glad och engagerad trio som möter UNT i ett av kafferummen på Stockholms stadsteater. Registudenterna Hugo Hansén, Karl Seldahl och Kjersti Horn har premiär om blott några dagar, men de verkar ha det mesta under kontroll. Lite repeterande återstår förstås — nästa dag ska de ha sitt första publikgenomdrag — och ljussättningen av scenen är i full gång när vi ska ta fotot av dem där. Det råkar vara en annan DI-student, Lina Benneth, som är i färd med det, men hon går utbildningen till ljussättare.
Får stöd från varandra
Men lite funderingar runt att sätta upp en föreställning på en professionell teater finns det allt. Det är ändå lite större än att göra en övningsuppgift på skolan tillsammans med andra teaterstudenter av olika slag. Hugo Hansén pratar om att det känns som att lämna ett "visitkort i Teater-Sverige".
— Visst är det svårt att låta bli att tänka på hur föreställningen ska bli bemött. Men vi har stort stöd i varandra, säger Karl Seldahl.
— Jag ser den här uppsättningen som en skoluppgift, men en stor sådan, säger Kjersti Horn.
Lång förberedelse
Var och en av dem har valt en kort pjäs helt efter eget huvud. De har förberett sig lång tid och hela tiden har deras huvudlärare i regi, Ragnar Lyth, suttit med på repetitionerna.
— Min pjäs, Den stora apan, berättar något om vår tid, om hur människan inte alltid tar konsekvenserna av utvecklingen, berättar Karl Seldahl.
— Pjäsen handlar om att man funnit på att vissa apor kan användas som arbetskraft. En blind flicka får en apa till ledsagare. Apan får svårt med identiteten och blir förälskad i flickan. Hon vet inte att han är en apa. Det är en pjäs med både allvar och humor.
En sorglig pjäs
Kjersti Horn har valt en pjäs av sin landsman, Jon Fosse, som heter Natten sjunger sina sånger. Den handlar om ett ungt par som fastnat i ett liv de inte vill ha.
— Det är en väldigt sorglig pjäs om kärlek och relationer. Redan när jag läste pjäsen blev jag berörd, men det jag tände mest på var diskussionen om kärleken — om den verkligen finns, säger Kjersti Horn.
Hugo Hansen har valt en tysk pjäs, Kränk, som han hittade och läste redan innan den var översatt till svenska.
— Tysk dramatik är den bästa, tycker jag. Kränk handlar om en tonårspojke som vill skapa ett mer äkta liv och gör revolt mot sin pappa och det förflutna.
— Pjäsen har en filosofisk hållning utan att vara föreläsande. Precis som de andra två pjäserna innehåller den både allvar och svart humor.