1975 gjorde de banbrytande dokumentärfilmarna Albert och David Maysels Grey Gardens, standardverk inom direct cinema om Edith Beale senior och junior som lever i ett fallfärdigt mansion utanför New York. Senare har dokumentären blivit musikal både off- och på Broadway, och 2009 kom Hollywoodfilmen med Drew Barrymore och Jessica Lange.
En märklig resa som inte slutar där. Nu har nämligen Sara Stridsberg tagit berättelsen vidare i form av en nydramatisering på Teater Galeasen. Välbekant, världsfrånvänd New York-dekadens får så nya sköna ansikten i "Konsten att falla". Tack och lov har dramatikern lånat väsentligt från det rara originalet.
Även skådespelarna tycks porträttlika, Galeasenveteranerna Ingela Olsson och Monica Stenbeck, tillsammans med regissören Rickard Günther återförenade från "Prinsessdramer", här som mor och dotter i en återvändsgränd där de trycker ner och uppmuntrar varandra efter dagsform. I East Hampton lever de som två förvuxna barn bland katter, fåglar och tvättbjörnar, snart hotade av vräkning. Medan dottern är upptagen av de stora missräkningarna, främst missade allianser, och skuldfrågan; bekymrar sig modern om de mindre bestyren - en drink ur en konservburk, ett kokt ägg, kattencyklopedin som enda lektyr.
Men det har inte alltid varit så påvert. Familjen Beale är en aristokratisk familj med anor. Fadern övergav huset när dottern var tolv och sedan dess har hon varit moderns - mammamonstrets - främsta tröst.
Fast i ett fantastiskt överhopat scenrum med sly som spiller in från fondfönstren och, utanför bild, havets dramatiska vågor som påminnelse om hur deras eget liv gått i stå. Kanske understryks det tjechovskt trängtande väl mycket.
Självaste Jackie Kennedy Onassis, familjens nära släkting, gör entré med hopp om att få sörja för en sanering när omständigheterna når New York-pressen. Detsamma gäller för den förlorade sonen Bouvier, som kan tänka sig bättre pr för familjen. Johan Wahlström gör dessa två liksom sju andra biroller, som vålnader som minner om svunna tider.
Men i denna kvinnofälla - varken försörjda eller förvärvsarbetande, mellan konstnärsromantik och realpolitik - finns också något försonande. Med männen upphöjda i sin frånvaro är kvinnornas gemenskap i hög grad en frukt av patriarkatet. Ändå frambesvärjer mor och dotter en alternativ tillvaro som skänker viss värdighet till det anslående ovärdiga.
Frågan vart gränsen för ”nyskrivet verk” går tycks delvis daterad. Mer intressant är att konstatera hur olika medier och kanaler korsbefruktar varandra i vår tid, och att Sara Stridsberg tycks som bäst när hon har välkända amerikanska öden till sitt förfogande. På så vis kan Galeasen fortsätta sitt segertåg.