När Ingmar Bergman 1995 för tredje gången gav sig i kast med Molières Misantropen, med Thorsten Flinck i rollen som den hetlevrade sanningssägaren, var det många som efter föreställningen frågade sig: var det här en komedi eller en tragedi? Visserligen är det mycket möjligt att publiken redan vid urpremiären 1666, med Molière själv i rollen som Alceste, ställde sig samma fråga. Svärtan finns ju där i texten.
När norska regissören Eirik Stubø nu sätter upp pjäsen, som Bergman menade var ”skriven i blod”, har det tragiska och det komiska ingått en väl balanserad förening. Men den som av sin Molière begär fars i pudrade peruker kommer onekligen att bli besviken. Detta är första gången Stubø regisserar Molière. På papperet kan det verka vara en tanklös värvning av Dramaten. Eller genial. Stubøs lite sävliga regitemperament är i teorin ickekompatibelt med Molières fartfyllda språkvändningar. Stubø har ju gjort sig känd för sitt arbete med helt andra typer av dramatiker: Ibsen, Norén, Fosse. Hans uppsättning av Noréns Stillheten på Stockholms stadsteater nu senast var snudd på mästerverk.
Stubø har här verkligen satt sitt eget unika tumavtryck på Molières misantrop, samtidigt som han varit väldigt trogen mot texten. Stubø har med sin karaktäristiskt långsamma exakthet manat fram en allvarligare, något mörkare, ton ur Molières rimmade alexandriner.
Uppsättningen på Dramatens lilla scen tar på många sätt fram nyansrikedomen i Molières text som annars lätt kan försvinna bland finesserna och skämten.
Uppsättningens visuella uttryck är också det nyansrikt. Under stora delar av föreställningen faller till synes oändliga mängder mångfärgad konfetti från taket, som sedermera bildar stora drivor på scenen för de Stureplanspimpade skådespelarna att trampa omkring i. I fonden finns ett enormt uppförstorat närbildsfotografi av Livia Millhagens Célimène. Allt är lika elegant men kitchigt innehållslöst som den förljugna fjäskarkultur som Andreas Rothlin Svenssons Alceste så djupt föraktar.
Rothlin Svensson, ja. Han utgör föreställningens självklara epicentrum och gör sin plågade misantrop till ett svärtat porträtt med alldeles lagom inslag av färgrik komik. Men det är också en mycket inkännande rolltolkning. Alceste är i Rothlin Svenssons gestalt långt ifrån någon entydig illvilling. Många gånger framstår han som den mest sympatiska av pjäsens rätt så motbjudande karaktärsarsenal. Han är också den som kanske bäst tar sig igenom Molières rytmerade och inte alltid helt lättframkomliga språkterräng.
Stubøs säregna och tillbakahållna tolkning, som på samma gång är föreställningens främsta kvalitet och största problem, gör stundtals att texten även för publiken kan kännas svårgenomtränglig. Några gånger sluter jag ögonen och bara lyssnar. I efterhand framstår de tillfällena som föreställningens starkaste stunder.