Träffsäkert om livets plåga och storhet

Det har inte varit så lätt alla gånger att få kvinnoliv, familj och ett skapande sinne att gå ihop. Har där sedan funnits en man, också han med konstnärsambitioner, har uppförsbacken varit ansenlig. Det brukar sägas att om det råder konkurrens mellan en man och en kvinna, måste den senare prestera åtskilligt mycket mera för att bli accepterad. Villkoren påminner om vad som gäller om någon har arbetarklassbakgrund. I Älskade Marie, Upsala stadsteaters nya föreställning inom projektet Frispel med premiär i går, står Tytte Johnssons Marie Krøyer mitt i ett sådant korsdrag av oförenliga krav, plikter, egna ambitioner, beroenden och bindningar. Hon sliter och drar för att få nödvändigt utrymme för sin djupaste längtan. Någon enkelspårig anklagelse mot en orättfärdig samhällsordning är det dock inte frågan om. Snarare har det med regissören Johan Huldts bistånd blivit ett människoporträtt, som utan att försöka skylla ifrån sig handlar om livet i all dess motsägelsefullhet, nyansrikedom men också storhet. Marie Kröyer visste tidigt att det var konstnär hon ville bli, understödd i dessa drömmar av sin tidigt döde storebror William. Hon utsåg Anna Ancher till sin förebild. Under Parisåren träffade hon så Danmarks mest uppburne målare Peder Severin Krøyer. Deras liv tillsammans på Skagen har blivit en legend. Snart nog hann dock verkligheten i kapp med makens mörker inombords och hans syfilis. För dottern Vibeke fanns där ingen plats. När Hugo Alfvén uppenbarar sig säger han "mums" vid anblicken av Maries skönhet. Så småningom får de ett barn tillsammans och flyttar 1910 till Uppsala. En lång och uppslitande skilsmässa från Casanova-Hugo vidtar, innan Marie bosätter sig i Stockholm, där hon dör 1940. Karin Thunbergs pjäs uppehåller sig till största delen vid Skagentiden och de första åren med Hugo Alfvén. För Marie Krøyer är det huvudsakligen en period av plikter och tillkortakommanden. Fram till mötet med den stora passionen i hennes liv, den svenske kompositören. Det är ett välvalt utsnitt, dessutom fint tonsatt med Alfvéns musik, och Tytte Johnsson har förankrat rollen som Marie långt inne i sig själv och i en scennärvaro av det överväldigande slaget. Porträttet förmedlar det mesta hos en känslig konstnärssjäl. Från en vacklande självbild som kvinna och mor till en förtrolighet med publiken som rymmer såväl vädjanden som direkta frågor. Ofta är tyngdpunkten förlagd till en blick som kan vara både förtvivlad och drömsk. Ibland förlorar den sig långt bort i ett outgrundligt fjärran. När hon helt enkelt med sitt inre i totalt uppror inte bara blundar och vänder hela ansiktet snett uppåt. Det var sådan verkan Hugo Alfvén hade på kvinnorna! Minns mig som en som drömde och vågade, uppmanar Tytte Johnsson sin publik innan pjäsen är slut. Det gör vi gärna efter det här framförandet. Och nog blir hela föreställningen på så sätt en återkomst inte så lite i triumfens tecken till Uppsala för den Marie Kröyer som kallades "den elaka danskan" när hon bodde här. Tytte Johnssons förmåga att härbärgera och finna de träffande uttrycken för både smärtpunkterna och den väldiga livskraften hos den som en gång var Director musices baktalade hustru är en imponerande skådespelarprestation. Bland frispelen som alla hållit hög klass är det här ett av de allra bästa.