Traditionell men efterlängtad Tosca
Nyuppsättningen av Puccinis Tosca på Kungliga Operan kan inte kallas nyskapande, men det är uppenbart att den traditionella regin svarade mot ett publikt behov. Ovationerna efter premiären talade sitt tydliga språk, skriver Jan Kask.
Puccinis Tosca på Kungliga Operan.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Produktionsfakta:
Kungl Operan: Tosca. Opera i tre akter av Giacomo Puccini. Text: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Victorien Sardous pjäs La Tosca, översättning för textmaskin: Nenne Runsten, regi: Knut Hendriksen, scenografi: Björn Brusewitz, kostym: Ann-Mari Anttila, ljus: Hans-Åke Sjöquist, medverkande: Lena Nordin (Tosca), Theodore Green (Cavaradossi), Johan Edholm (Scarpia), Jesper Taube (Angelotti), Ketil Hugaas (Sakristanen), Niklas Björn Rygert (Spoletta), John Erik Eleby (Sciarrone), Alar Pintsaar (En fångvaktare), Elias Aaron Johansson (En herdegosse), Kungl Operans kör, Kungl hovkapellet, dirigent: Christian Badea.
Trots att Puccinis Tosca också i Stockholm varit en av de populäraste operorna sedan den svenska premiären på Kungliga Operan 1904 — lördagens föreställning var den 630:e sedan dess! — har iscensättningarna varit få. Faktum är att Knut
Hendriksens emotsedda nyuppsättning är den tredje på 100 år — först 1964 avlöste nyligen avlidne Bengt Petersons version August Lindbergs från 1904. Petersons Tosca kvarstod till 1998 — dags alltså för en uppdaterad version, kan man tycka.
Folkoperans version
Uppdaterad, ja, vad menar vi då med det? Folkoperan gjorde för ett knappt år sedan ett tappert försök med Jasenko Selimovics uppmärksammade omplacering av handlingen i tid och rum till en svensk flyktingförläggning. Radikalt så det förslog, och onekligen ett drastiskt försök att aktualisera och verklighetsanknyta operan. Dock gick samtidigt många av dramats dimensioner förlorade: vad man vinner i aktualitet och angelägenhetsgrad förlorar man i tidlöshet och djup. Dessutom kändes personkarakteristiken påtvingad karaktärer som förväntas reagera som Puccini tänkt sig dem under Napoleonkrigen. Dramat förminskades och sågs ur ett trängre perspektiv.
Verklighetsnära opera
Skulle man aktualisera miljön i dag, ett år senare — efter ytterligare tillspetsade terroristhot och iscensatta gisslandramer — borde man kanske snarare anknyta till nuets systematiserade utpressning, terror och tortyr. Samtidigt utgör just Tosca fortfarande en av de mest verklighetsnära och trovärdiga operahandlingar vi känner, i sin komprimerade dramatiska realism och i skildringen av de psykologiska mekanismer som har styrt diktatorer och våldsverkare i alla tider. Den kan alltså mycket väl stå på egna ben, minst av allt i behov av mer eller mindre egotrippade regissörers behov av att profilera just sin skruvade tolkning av dramat.
Tillbaka till källorna
Skall då nuet tvingas belysa det förgångna eller vågar vi låta det förflutna lära oss något om vår tid? Den erfarne och gedigne Knut Hendriksen har intressant nog valt att söka det aktuella i det tidlösa och håller fast vid att skeendet tänks utspelas i Rom i juni 1800. Trots att operaregin numera alltmer tycks vara beredd att på nytt tillmötesgå upphovsmännens avsikter känns Hendriksens konsekventa utläggning fortfarande nästan provokativ. Säkerligen svarar en mera traditionell regi också mot ett publikt behov, en längtan tillbaka till källorna efter otaliga excesser — ovationerna efter premiären talade sitt tydliga språk.
Visuellt suggestivt
Därtill har bildkonstnären Björn Brusewitz gjort scenografin, hans första arbete i genren, och valt att spegla sent 1700-tal och tidigt 1800-tal utan att exakt kopiera de romerska förlagorna (Tosca är ju en opera där spelplatserna ännu i dag är identifierbara i stadsbilden: kyrkan Sant'Andrea della Valle, Palazzo Farnese och Castel Sant'Angelo). Resultatet har blivit visuellt suggestivt, tilltalande och funktionellt i kombination med Ann-Mari Anttilas kostymer och Hans-Åke Sjöquists känsliga ljussättning. Här återfinns såväl maktens arkitektur i kyrka och palats som den skrämmande ödsligheten före arkebuseringen i gryningen på kastellets tak.
Motiverade applåder
Med rumänske amerikanen Christian Badea har Operan också funnit en dirigent som uppenbart vunnit både orkesterns och publikens gehör. Hovkapellet klingade med intensiv och mättad värme i Puccinis smäktande kantilenor men också
med skarpt bett i partiturets dramatiska accenter. Klangen kändes rik på nyanser, precisionen stram: orkestertouchen var likom publikens stående applåder onekligen motiverad.
Scenisk närvaro
Även om dirigenten var föreställningens primus motor var Tosca, som säg bör, dramats centrum.
Lena Nordin firade triumfer: vokalt i högform och med en scenisk utstrålning och närvaro som förlänade handlingen absolut trovärdighet. Polischefen Scarpia, instängd i sin roll och sitt begär i palatsets tjänsterum med den
romerska stadskartan som klaustrofobisk väggspegel, är inte utan orsak slav under sin natur där Tosca för honom blir en nödvändig trofé som också markerar hans politiska triumf. Det psykologiska maktspelet mellan Scarpia och Tosca hör till operalitteraturens mera raffinerade och ställer därför stora krav på uttolkarna. Johan Edholm lyckades väl inte helt balansera Nordin härvidlag men var röstmässigt i god form.
Befriande nedtoning
Med mordet på Scarpia — en händelse som gärna kunde ha gestaltats med större eftertryck — är utgången given. Av någon anledning tycks Hendriksen ha tonat ned såväl detta som den utdragna scen där Cavaradossi torteras i palatsets källare — kanske är det för att vi också får bevittna detta som effekten blir svagare. Dramatiskt mindre övertygande, men samtidigt befriande i en tid då den tortyr och de avrättningar som sker i verkligheten också via tv-skärmarna alltid överträffar dikten.
Traditionell uppsättning
Målaren Cavaradossi, som gömt den politiske flyktingen Angelotti och i spelet blir något av dramats katalysator, sjöngs av amerikanske Theodore Green, bekant sedan tidigare som Rodolphe i Operans Bohème. Vokalt inte helt i nivå med Tosca och Scarpia och något blek även i aktionen passade dock även detta ganska väl in i Hendriksens tydliga fokusering på spelet mellan Tosca och Scarpia.
Till huvudpersonerna fogar sig så en rad väl utformade biroller, av vilka Ketil Hugaas gör en minnesvärd gestaltning av Sakritanen. Som helhet utgör Operans nya Tosca ett förhållandevis traditionellt men just därför uppenbart efterlängtat tillskott till repertoaren.