Toppbetyg för Fyra lyckliga män

Om man blir en lyckligare människa av Fyra lyckliga män vet jag inte än. Det är lite tidigt att uttala sig om det så här i skrivande stund en timme efter premiärföreställningen. Men man kommer definitivt ut från Reginateatern som en gladare människa, efter nästan tre timmars växlande underhållning på hög nivå. Vad Hjalmar Bergman än säger i programbladet så är det en bit på väg.Föreställningens texter är fyndiga, scenlösningarna är fiffiga, upplägget är finputsat spontant, allt är kort sagt alldeles underbart. I en exakt avvägd rytm varvar de fyra lyckliga männen Lasse Eriksson, Erik Lidholm, Staffan Lindberg och Jacke Sjödin ståuppmonologer med små sketcher och sånger, alltid intelligenta och ofta dessutom helt dårpippiga — en oemotståndlig kombination.Med scenen befolkad av två drivna musiker som också är komiker och två underhållare som också är musiker lämnas inga luckor i tempot och inga svackor i kvaliteten. Kvartetten förmedlar lika delar trösterik melankoli och hejdlös glädje med sina nummer som alla på ett eller annat sätt behandlar fenomenet lycka, vad den är och hur man når den.Det absurda i tillvarons små, små jävligheter Krånglande russinpaket, förälskade kontrabasar och ett knäckebrödssolo bor granne med kärlekssorg, kroppsligt förfall och en nytolkning av Cornelis Telegram för en bombad by: "Jag skulle bra gärna slippa veta att det finns människor utan mat/Jag skulle bra gärna slippa veta att ett barn kanske blir soldat/Stäng av min färgteveapparat."Eftertanken finns ständigt med, på olika sätt beroende på ett nummers grad av existentiell tyngd. Inte minst Lasse Eriksson har en förmåga att i sina monologer lyfta fram det absurda i tillvarons små, små jävligheter utan att förlora värmen. Hela föreställningen liknar den skönhetsopererade kvinna i extreme makeoversåpan The Swan som vi får höra om i inledningsmonologen: mycket vacker eftersom det finns en sorg i botten.