Tonsäkert om kvinnoliv

Minnen från den tidigaste barndomen, trasiga familjer, kvinnorollen och kraschade relationer med män. Det är aktörernas egna erfarenheter som utgör grundtexten i pjäsen Korsfäst, som premiärvisades på Teater Giljotin vid Torsgatan i Stockholm i lördags kväll. Här spelar rollerna sig själva och framträder under egna namn. Men inramningen är en teaterföreställning och det dokumentära innehållet har anpassats till scenens uttryckssätt.Frågan om sanningen i ett människoliv torde höra till de eviga följeslagarna. Problemet uppmärksammas av och till. Inte minst har en rättegång i dessa dagar lockat till spekulationer, där många känt sig manade att lämna ett bidrag. Men varken debattörer av skilda kulörer, jurister eller allmänjournalister torde äga några avgörande insikter i frågan. Snarare är det litteraturen och dramatiken som kommit längst när det handlar om att belysa människans gåta.Det är också i detta kraftfält den här uppsättningen färdas. Den har sitt upphov i en uppmaning från regissören Mats Flink till tre kvinnor att berätta sina livs hittillsvarande historia. Dessa skildringar har sedan anpassats till varandra och sammanställts till ett drygt timslångt framförande. De tre skådespelarna uppträder i linnen och underbyxor och har i Hans Ahléns scenografi var sitt kors till sitt förfogande.Riktigt vilken anknytningen är till Kristi offerdöd på Golgata blir kanske inte helt klarlagt under skeendets gång. Men desto mera berättar föreställningen om en livskamp av det allmängiltiga slaget. Om än det kvinnliga perspektivet inte oväntat överväger.Imponerande prestationMen det mest utmärkande för hela iscensättningen är annars hur skickligt och konstnärligt effektivt utsnitten ur dessa kvinnors livsöden anpassats till en scenisk form. Ingen av dem har knappast någon större erfarenhet som textförfattare. Och denna säkerhet går också igen i själva scenuppträdandet. Låt vara att de håller sig med förhållandevis breda marginaler. Ändå är deras förmåga att hålla tonen en imponerande prestation. Inte minst med tanke på att åtminstone ett par röster i ensemblen är i början av sin teaterbana.Här har regissören Mats Flink åstadkommit stordåd antingen det är frågan om Caroline Donath och Birgitta Ingras eller Hilda Lundgren. Den sistnämnda ersatte vid premiären Lisen Rosell. Att få skådespelarna att uppnå den nödvändiga distansen till ett helt eget och privat material har säkert inte varit den lättaste uppgiften. Men när som här resultatet blivit roller som förmår kommunicera på ett universellt plan, är det svårt att annat än falla till föga.Så når hela föreställningen en bra bit bortom sina förutsättningar i enskilda livsöden till en pjäs som både förmår gestalta och diskutera t ex de förhållanden som gäller när föräldern är ensamstående. Eller en ung kvinnas allt annat än önskvärda sits vare sig hon sätts på piedestal av uppvaktande män eller upplevelser i samband med det som brukar kallas pang på rödbetan. För att inte tala om när den mest livserfarna av de tre redogör för raden av misslyckade förhållanden, där inte minst männen till slut blir en enda lång provkarta på föga framgångsrika relationsmönster.Inga spår av självömkanEtt annat av uppsättningens huvudspår handlar om behovet av kontakt och närhet. Där finns även en skildring av anorexins och bulemins destruktiva härjningar, dess inslag av självhat och en ung människas tillkortakommanden när det gäller att skilja mellan hur hon framstår i egna och andras ögon vid uppbyggandet av den egna självbilden. Utrymme får också den längtan efter egna barn som hos många numera vaknar först en bit in i livet.Trots att ett flertal tunga frågor berörs finns där inga spår av självömkan. I stället är det livstågan som dominerar gärna försedd med inslag av både satir, ironi och inte minst själv-ironi. Och Anders Shorty Larsson har skapat en ljussättning, som ger färger och ytterligare accenter åt den med obestridlig känsla för rytmen säkert genomförda föreställningen.