Tjuren utan horn

Jag tycker om levande musiker i fina kostymer på scenen, jag tycker om röda draperier och jätteskyltar gjorda av lampor. Jag tycker om att Upsala stads-teater gör något annat än vad de brukar med den annars gans­ka ödsliga stora scenen. Och att man som publik får äta och dricka i salongen gör mig vänligt inställd från början. Här finns alltså alla förutsättningar för att jag ska bli glad.Krogshow i miniformatMikrofoner, pallar, en hylla för rekvisita och ett och annat whiskyglas är vad som finns på scenen, bortsett från musikerna och en soffa där en av skådespelarna någon gång får pusta ut. Man blandar formerna, förskjuter perspektivet — publiken sitter på scenen och äter och blir underhållen i ett litet format. Det är krogshow i miniformat på teatern.Föreställningen är uppbyggd av sketcher som varvas med musik — översättningar av Tom Jones klassiska låtar som alla kan, och häri ligger den stora behållningen med Tjuren från Torremolinos. Musikerna skapar den här kvällen lika mycket som skådespelarna Gustav Levin och Nicholas Olsson. I musiken blir det roligt. Där lever hela scenen, och jag skrattar. För aldrig har Tom Jones varit tydligare än här — i sitt nya rätta element — leken. Kapellmästaren som också står för arrangemanget, Kettil Medelius, får antas ha mycket att göra med detta.Det är också klassisk krogshow när dagsaktuella frågor och personer tas upp och skojas med, när kvinnan skojas med. Motsättningarna mellan den hete, flamencodansande spanske mannen och den svenske mannen som är stolt över sin slipmaskin — och frågan om vad, och vem, kvinnor vill ha. Här finns ärkegubbarna som klagar på att dagens unga män inte har någon stake, poliserna som till slut blir mysigt småhomosexuella och så vidare. Det handlar om manlig vänskap, om önskan att bli sedd, accepterad och älskad, de vanliga mänskliga behoven. Skådespelarna ger oss en tydlig manlig myt och en ironisk lek med den myten — i sången — långt mycket mer än i de mellanspel som sketcherna utgör. I sången och musiken kommer den manliga myten till sin rätt. Där tillåts den fläka ut sig och det jag önskat av sketcherna, att myten bänds och ändrar form, sker i musiken.I stora stycken förutsägbartMen det är någonting som inte stämmer. Jag får inte ihop sketcherna, det blir ett sammelsurium där mannen är den röda tråden — gott — men det blir aldrig riktigt roligt, aldrig riktigt sorgligt eller rörande. Jag kommer på mig med att öns­ka att sången, Tom Jones och en del nyskrivet, fått utgöra showen. Skådespelarna verkar ha roligare i sången. De fläskar på och de kan sjunga. Visst skrattar publiken, visst klappar publiken i takt och visst får publiken underhållning, men denna är i stora stycken förutsägbar.Så trots alla goda förutsättningar, och trots ett och annat skratt blir jag besviken när de röda draperierna och de många lamporna hamnar i vanligheten. Men det ska nog sägas att trots en viss besvikelse går jag hem nynnandes på Delilah.