Tjechovuppsättning med spets

Man firar namnsdag, maktförhållandena i familjen ändras, det uppstår en eldsvåda och brigaden får order om förflyttning. Det hinner hända en del i Anton Tjechovs skådespel Tre systrar under de fyra år den utspelas. Teaterhögskolan i Stockholm har pjäsen som slutproduktion för de elever som nu är framme vid målet för sin utbildning på skådespelarprogrammet. Fram till 15 maj ges deras föreställning med Peter Oskarson som inlånad regissör i aulan vid Allhelgonagatan på söder.

Det har ofta funnits skäl under senare år att lovprisa teaterhögskolorna för den höga tekniska och konstnärliga nivå som kännetecknar eleverna. Den här föreställningen är inget undantag. Landets teaterchefer har en grannlaga uppgift när de skall välja ur detta skyltfönster. Nu har dessutom Peter Oskarson lämnat sina högst egna fingeravtryck lite varstans i uppsättningen. Namnsdagen har blivit födelsedag, man säger hej då vid avskedet och som stämningsskapare är ryska folksånger inlagda. Och som om inte det var nog hänvisas till Konstnärliga teatern i Moskva, då det begav sig, och dess betydligt mera tillmötesgående publik, när krukan med krysantemum dras omkull av ridån.

Men Oskarson har även kopplat på den verkliga storironin, när han korrigerar Tjechov en smula och låter Irina få en tjänst på arbetsförmedlingen i stället för telegrafen. Att regementsläkaren Tjebutykin ändrat genustillhörighet och blivit faster och därmed naturlig familjemedlem vid det prosorowska godset, och att Anfisa och Ferapont bytt kön med varandra, hör också det till iscensättningens självsvåld. Men gyrosnurran är nog en återanvändning från Robert Wilsons uppsättning på Stockholms stadsteater för en del år sedan. Och att Soljonyj är nära att våldta Irina, har Marcus Groth redan visat på Teater Giljotin.
Vid sidan av regiinfall av det slaget är det givetvis skådespelarna i deras rolltolkningar som svarar för den främsta behållningen. Vad gäller baron Tusenbach, anförtrodd Christian Hollbrink, har han fått en tämligen ordinär framtoning vid det här tillfället. Vekheten i rollen står dock i direkt proportion till hur effektivt bortträngningsmekanismen fungerar, vilket den inte gör alla gånger. Tobias Jacobssons lärare Kulygin använder orden som skydd för att slippa se verkligheten. Vanskligheten hos denna strategi framstår allt tydligare i takt med att desperationen tilltar. Hamadi Khemiri som Soljonyj är för sin del en högst nutida machoman, men i det här fallet utrustad med ett förrädiskt samvete.

Hannes Meidal, som fått stort utrymme som artilleriöversten Versjinin, visar sig efter hand ha så många svarta hål inombords att han effektivt sticker hål på alla myter om den typiske karriärmilitären. Bahar Pars som Natasja får för sin del representera den osäkerhet och de kompensationsbehov som är förknippade med de flesta klassresor. Hos Hanna Sjögren-Devrient som gör faster Tjebutykina och försetts med läderbyxor är det mesta i olag, medan hon söker tröst i att supa sig full och där hittat sitt sätt att överleva. Andreas Utterhalls Andrej framstår som alltför jagsvag, som en förklaring till att han inte blivit professor, och ägnar sig i stället åt allehanda rationaliseringar, medan han faller allt djupare ner i sitt spelmissbruk. Hamadi Khemiri som Anfisa markerar ett av de uppsluppna stråken i föreställningen.

Bland systrarna är Nina Zanjanis Olga mest närvarande av alla i den obevekliga verkligheten och den som tydligast synliggör hur livsvillkoren ändras allt eftersom under dramats gång. Sara Turpins Masja ger visserligen efter för sina inre känslostormar och blir den som mest åskådligt bejakar sig själv och därmed anger en utväg. Men det räcker inte för att ta henne ända till Moskva. Möjligen är det dock dit Hanna Alströms Irina, vars livskraft förblir obruten, är på väg med sina väskor i slutscenen.

Peter Oskarson lägger tyngdpunkten i sin instudering vid vad dramat rymmer av känslor. Så värst mycket vemod blir det därför inte frågan om utan snarare ett sorgearbete med alla spjäll ställvis på vid gavel. Så blir uppsättningen inte så lite ett familjedrama av modernt snitt, där röstlägen, ljudstyrkor, tonfall, motorik och mimik skildrar förloppet från leken, buset och oskulden till allvaret och döden på slutet. Skådespelarna ser med en imponerande tonsäkerhet till att rollerna efter hand fylls med allt mera av innehåll. Det här examensarbetet är värt ett högt betyg. Med spets.

Tjechovuppsättning med spets

Anton Tjechovs Tre systrar har blivit ett tonsäkert familjedrama i den uppsättning som nu ges hos Teaterhögskolan i Stockholm, skriver Bo-Ingvar Kollberg.