Tjechovtolkning med finurlig humor

Det är en uppsluppen, frispråkig men ändå texttrogen uppsättning av Anton Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården som nu ges på Göteborgs stadsteaters Stora scen. Gästande regissören Rimas Tuminas från Vilnius har lagt tyngdpunkten i föreställningen vid de fysiska uttrycken. Där finns gester och kroppsspråk med så mycket slaviskt temperament som tänkas kan. Teatraliteten sitter i högsätet och till den uppsluppna iscensättningen hör en parodisk inramning, som ligger kvar som en bordunton.Tjechov kallade detta sitt sista drama för en komedi och det är också i den andan Rimas Tuminas skridit till verket. Här finns lättsinne så det räcker och blir över. Men också en hel del oanständiga anspelningar. Varken Mirja Burlins förväntan som husan Dunjasja i pjäsens öppning, vilken leder tankarna till rena orgasmer, eller cigarren som utväxlas mellan henne och betjänten Jasja kan missförstås. Inte heller pumpandet för att få luft i ballongen, Oidipusdramat mellan studenten och Ranevskaja eller Firs gubbsjuka när han låter händerna vandra rytmiskt upp och ner för Dunjas framsida ovanför förklädet.Av Thomas Nystedt som bokhållaren Jepichodov gör regissören en clown fullt ut. Och Christel Körners guvernant Charlotta är både cirkusartist och trollkonstnär. Att tjänstefolket fått så stort utrymme ingår i god farstradition.Genom ett Shakespearecitat ges Johan Karlbergs Lopachin drag av en Hamletgestalt, som försöker vrida tiden rätt utan framgång. Förslaget att hugga ner körsbärsträdgården, dela upp godset och sälja det som tomter till datjor avvisas som bekant av såväl Ranevskaja som hennes bror Gajev. Ändå drar Lopachin måttbandet härs och tvärs över scenen som den värs­ta lantmätare.Det finns många sådana aningen anakronistiska och mot texten lite vårdslösa inslag i Tuminas tolkning av pjäsen. Det som också kunde nämnas är flera Stanislavskij­parodier och avsnitt där även revolutionen liksom operakonsten får finna sig i att inte bli tagna helt på allvar.Även uppsättningens betoningar går ofta sina egna vägar. Så kommer Johan Grys Gajev att hamna lite utanför både huvudhandlingen och de övriga rollerna. Det är som lever han kvar i det Ryssland som fanns före livegenskapens avskaffande och i sin egen värld. Kanske i året 1803, som finns inristat i den låda han bär omkring i pjäsens slut.Att också Eivin Dahlgrens Firs föredrar den tid som flytt står redan i pjästexten. Att livegenskapen inte längre finns och därmed inte heller ordningen från förr, är ju som bekant den stora olyckan i hans liv.Carina Boberg gör sin Ranevskaja till en lika lättsinnig som godhjärtad kvinna i den här uppsättningen. Det är särskilt det sistnämnda som bringar henne på fall. Kanske vill Tuminas därmed ha sagt att för de aningslösa och godtrogna människorna var livet inte ens före revolutionen särskilt lätt. Som en kommentar till dagens och Putins postrevolutionära Ryssland.Samtidigt svarar Bobergs Ranevskaja för dramats allra starkaste avsnitt när hon tar farväl av sin älskade körsbärsträdgård. Här finns en laddning som för tankarna till dagens flyktingar, som kanske aldrig får återse sin hembygd. Eller de samhällsomvandlingar mot vilka nostalgin är ett bräckligt värn.Men framtidsutsikterna är inte heller särskilt ljusa för dem som blir kvar när yxan sätts till körsbärsträden. Hos den skåpsupande Varja, anförtrodd Anna Persson, finns mest bitterhet kvar. Att Johan Grys Gajev ska inträda i bankväsendet för att ägna sigåt "financing" verkar knappast betryggande. Inte konstigt att han omfamnar det gamla skåpet i slutscenen. Och vad det ska bli av Anja, som görs av Cecilia Wernesten, är heller inte lätt att veta. Om hon får något jobb efter utbildningen är nog ytterst tveksamt.Det är bara Göran Forsmarks godsägare Pistjik, med sin tur i livet, Fredrik Evers Jasja, som får följa med till Paris, och Lopachin själv, med sin entreprenöranda, som det är något bevänt med i den här berättelsen. Och det medan Faustas Latenas beledsagande musik med allt från änglaspel tillfågelkvitter och pianotoner markerar stämningsväxlingarna och Max Mitles ofta låga ljussättning förstärker det ödesmättade i denna Göteborgsuppsättning. Adomas Jacovskis scenografi med grova bjälkar i taket hamnarockså ganska långt bort från det ryska sekelslut omkring 1900 och det gods där grundtexten hör hemma.I den mån det skett någon för­ändring sedan dess, är det nog till det sämre. Om vi ska tro Rimas Tuminas. Det var kanske inte så Tjechov tänkte sig utvecklingen under förra århundradet när han skrev dramat 1904. Regissören som har facit i handen låteross med en hel del finurlig humor skratta åt eländet.