Att Som löven i Vallombrosa först nu får sin svenska scenpremiär (den har gjorts för tv tidigare), drygt tjugo år efter att den skrevs, känns på samma gång underligt och fullt naturligt. Pjäsen är tillkommen i ett slags mellanskede i Noréns författarskap. Han hade just lämnat de borgerliga kvartetterna bakom sig, men ännu inte nått fram till de infernolika nedstigningarna i de socialt utsattas helveten, som han så mästerligt skulle skildra i Ett sorts Hades och Personkrets 3:1, och som han nu, i sin senaste pjäs Fragmente på Folkteatern i Göteborg, på sätt och vis återvänt till. I detta mellanskede på det tidiga 90-talet lekte Norén i några pjäser med en tjechovsk estetik. Det var samma borgerliga helveten som i kvartetterna på 80-talet, men orkestrerade med ett större antal röster och med den ryska mästarens milda ironiska vemod som uppenbar klangbotten.
Ja, i Som löven i Vallombrosa är kopplingen till Tjechov snudd på övertydlig. Man bör närmast se den som en parafras på Måsen. En familj, tre generationer, har samlats i sommarhuset som snart ska säljas. Barnen väntar på att Iwar Wiklanders underbart elaka pappa äntligen ska dö. Annars går de allesammans, precis som hos Tjechov, mest omkring och är olyckliga; längtar bort, blir olyckligt förälskade, psykotiska, bryter upp, kommer tillbaka. Alltihop är självfallet djupt tragiskt. Men också fruktansvärt roligt. Timingen och tonträffen är stundtals klockren. För att citera en av rollerna: "Det skulle kunna vara en fars om det inte var så förbannat utdraget".
Vibeke Bjelkes uppsättning på Dramaten bärs främst upp av ett genomgående alldeles lysande ensemblespel. En ensemble som tillåter publiken att skratta åt det löjliga i deras karaktärer utan att på något sätt svika allvaret och tragiken i dem. Ylva och Stina Ekblads systrar är två imponerande kraftcentra. Hans Klinga är oförglömligt rörande som den småstammande och för sin blotta existens skull skamsna Umberto. Skamsna får också hela ensemblen, i ett smart illusionsbrott som inte ska avslöjas här, efter närmare fyra timmars speltid till slut tassa av scenen. Vid det laget känner man sig på samma gång upplyft och förtvivlad. Det är helt enkelt en smärtsam fröjd att se dessa Norénska Tjechovfigurer larma och göra sig till. Värst av allt, man känner igen sig.