Tjechov med sammanbitna miner

Körsbärsträdgården kom att bli Anton Tjechovs sista skådespel och därmed också författarens eget avsked till diktkonsten. Efter uruppförandet 1904 dröjde det bara ett halvår innan upphovsmannen själv var borta. Dramat skildrar också en hel epok som går i graven. Det gamla Tsarryssland och dess övergripande värderingar är på väg att vittra bort. Knappt femton år efter premiären på Konstnärliga teatern i Moskva inträffar ryska revolutionen.Men pjäsen ställer också två livsstilar och därmed motsvarande värden mot varandra. Den ena sätter skönheten i livet främst. Allt det goda, behagliga och åtråvärda som får sitt mest påtagliga utryck i skådespelets mjuka, saftiga, söta och väldoftande körsbär. De som en gång torkades och såldes i Moskva och gav pengar och välstånd. Den andra livsstilen representeras av köpmannen Lopachin. Han är en entreprenör av nutida snitt. Hos honom kommer de materiella värdena i första rummet. Och godset på den ryska landsbygden ser han som ett kapital, som måste förmeras.När regissören Eva Dahlman nu sätter upp Körsbärsträdgården på Upsala stadsteaters Lilla scen med premiär i lördags kväll finns grundmönstret i dramat med som en bakgrund. Men hon har ännu mera skapat en sval och luftig föreställning där pjäsens olika teman spritts ut över hela scenrummet. Scenografen Lehna Edwall använder sig förtjänstfullt av Lilla scenens utformning som en tom, svart låda. Med gradängerna placerade i herrgårdsform med huvudbyggnad och flyglar blir det gott om plats för skådespelarna. Dessvärre påverkar detta också hörbarheten, som inte är den bästa alla gånger. Längs väggarna hänger smala tygband och i fonden står en extravägg av kuber. Spelplatsen ger därmed skådespelarna bara ett begränsat miljöstöd.Detta har också färgat av sig en smula på uppsättningen som länge känns aningen villrådig. I en intervju har Eva Dahlman sagt sig vilja föra tankarna till den rika världen som lever på u-ländernas fattigdom. Det förefaller dock aningen långsökt, alldenstund som pjäsen utspelas vid sekelskiftet 1900, medan livegenskapen upphävdes redan 1861. Så som instuderingen utvecklas, ligger det närmare till hands att uppfatta föreställningen som ett relationsdrama av tämligen modernt snitt, där narcissismen sitter i högsätet och där dygder som empati och omtanke hör en svunnen tid till. Och där rädslan för närhet bottnar i alla relationers obeständighet och opålitlighet.Det är i en sådan belysning man gärna vill uppfatta Ranevskajas obekymrade avresa i slutscenen till älskaren i Paris, vilket innebär att hon utan några påtagliga betänkligheter överger sin dotter Anja. Och detta blir desto mera anmärkningsvärt som att det en gång var sonen som drunknade, som fick henne att lämna godset och fly bort. Ett sår som av denna fortsättning att döma inte var särskilt djupt. Och kanske är det även rädslan för en nära relation, som ligger bakom Lopachins oförmåga att komma tillskott och fria till Varja. I varje fall är hans intresse för affärer knappast ensamt anledning till hans obeslutsamhet.Likaså ger Eva Dahlmans tolkning av pjästexten knappast underlag för uppfattningen att det är några djupare avgrunder som skiljer föreställningens bägge livsstilar åt. Bagaget vid avfärden från körsbärsträdgården, sedan den sålts på auktion, är den här gången inte den vanliga ansamlingen av fullpackade koffertar. I stället hopar sig shoppingpåsarna med modefirmornas logotyper som enda reseffekter. Det är samma materialism som styr både godsägarklassen på dekis och den uppåtsträvande Lopachin. Förlorare i dramat enligt den här iscensättningen är snarare förutom de mänskliga värdena just de ideal som brukar betecknas som tillhöriga högkulturen. Och kanske är det vetskapen om att de därför går en oviss framtid till mötes, som bestämmer de sammanbitna miner som i slutscenen kännetecknar alla medverkande när de skyndsamt gör sorti.Vid sidan av dessa onekligen tänkvärda och förut tämligen sällan uppmärksammade tankespår i Tjechovs pjäs har regissören också närmat sig texten med en hel del respektlöshet. Att Gustav Levins Gajev uppträder i jeans och gympaskor hör dit liksom den läderkjol som blivit Tytte Johnssons signatur. Knappast har väl heller tidigare något ljud från motorsågar ackompanjerat avslutningen. Ett fyndigt inslag är snöfallet med körsbärsblommorna. Och lagom vågat det angrepp på Jasjas livrem, byxlinning och läderstövlar, som utförs av en sin kättja översvämmad Dunjasja. Jasja själv kunde vara hämtad från någon krogkö kring Stureplan i Stockholm. Vilken uppgift, om den inte är ironiskt menad, Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan har är dock inte lätt att veta.En högst nutida anstrykning får uppsättningen dessutom i förhållandet mor och döttrar, där det är Anja och fosterdottern Varja som få axla vuxenansvaret, medan Ranevskaja snarast framstår som ett stort och impulsstyrt barn. Därmed avstår också Eva Dahlman från den annars vanliga tyngdpunkten där Ranevskaja, som följer sitt hjärtas röst och trots att hon är både slösaktig och inte tänker på följderna, ändå får publikens fulla sympati. Viveca Dahlén, som anförtrotts rollen, blir därför mest av allt ett rö för vinden, desorienterad och vilsen i en alltför svårbemästrad tillvaro.Samma främlingskap i en värld som färdas åt ett annat håll än människorna i den här berättelsen, kännetecknar även Gustav Levins Gajev, Ranevskajas pratglade bror som också han är helt oförmögen att ingripa i skeendet. Hassan Brijany som köpmannen Lopachin äger desto mera av verklighetssinne, i varje fall när det handlar om affärer. Att han lever instängd i de andras förakt för honom som uppkomling sätter dock sina spår. Det hör till förtjänsterna med Brijanys rollgestaltning att han inte sticker under stol med att det förhåller sig så. Hos Pierre Lindstedts godsägare Pisjtjik finns en grundläggande optimism som skådespelaren förvaltar med en hel del komisk verv. Och sådana kvaliteter utvinner även Crister Olsson ur sin fumlande kontorist Jepichodov utan att för den skull släppa rollens tragiska botten ur sikte.Veronica Holmström gör en övertygande Anja, Ranevskajas dotter, sliten som hon är mellan inre behov och yttre krav. Med Lolo Elwin i rollen som Varja har godset en pliktmedveten och emellanåt också temperamentsfullt utlevande kompass, vars försök att hålla egendomen på rätt kurs dock går över styr. Gamle Firs, närmast ett inventarium från tiden före livegenskapens upphörande, görs den här gången av Leif Magnusson som navigerar förtjänstfullt mellan riskerna för att bli en karikatyr och värden med en äkthetens prägel. Hans givna motsats blir på så sätt Michael Jonssons lakej Jasja, den kanske mest förfarne av alla när det gäller vilka sociala koder som har framtiden för sig. Hos Tytte Johnssons säkert återgivna guvernant Charlotta öppnar föreställningen för de avgrunder som vetter hän mot en ensamhet och hemlöshet, som de andra rollerna möjligen känner som ett vagt hot men så länge skeendet varar aldrig behöver konfronteras med.En klyvnad av annat slag kännetecknar Aksel Morisse i rollen som den evige studenten Trofimov. Men här är det liv och lära som spretar åt olika håll, något som Morisse bemästrar med säkert handlag. Med Anna Lyons tjänsteflicka Dunjasja får hela föreställningen ett energitillskott som nästan överträffar alla de andra tillsammans i obändig livslust. Där finns ett inre övertryck som emellanåt helt tar över. Och när hon inte lyckas hålla känslorna i styr, vilket inträffar lite då och då, undrar man vad som hade hänt med körsbärsträdgården, om den hade skötts och förvaltats av människor av hennes sort. Även om regissören Eva Dahlman väl knappat tänkt sig en företagsamhet av det slaget som ett svar på den här pjäsen, är det ändå inte utan att det blir upplevelsen av Anna Lyons Dunjasja som man tar med sig hem efter föreställningen. Det får sägas vara betydligt mera än vad pjäsens roller har med sig i bagaget, när de beger sig bort från sin älskade körsbärsträdgård.