Tintomara föds i stunden

Ett stycke teaterhistoria tar plats på Stora scenen när Dramaten nu sätter upp Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke med premiär i lördags kväll. Inledningens upptakt är en inspelning av Anita Björks röst när hon gjorde titelrollen i Alf Sjöbergs legendariska instudering från 1957. Efter paus fyller Stina Ekblad samma uppgift. Hon gjorde Tintomara på Nationalscenen 1987. I scenografin och genom videoprojektioner rör sig Gunnar Ekman ännu längre tillbaka i tiden, när han låter Elin Klinga, som är den nya upplagans Tintomara, göra entré som född direkt ur en diktares fantasi i en blixt omgiven av teaterrök framför en replik av Drottningholmsteaterns ridå. Därmed är det också väl sörjt för den gustavianska tidsfärgen i detta skådespel om en epok i vårt land, då konsten och kulturen hade en dittills aldrig skådad blomstring. Den omfångsrika och mångskiktade Drottningens juvelsmycke, från 1834, med inslag av brev, berättelser och läsdramatik och ett överdådigt persongalleri är en milstolpe i vår inhemska romankonst. Men också en höjdpunkt i svenskt teaterliv just genom Sjöbergs bearbetning och dramatisering.

Även regissören Staffan Roos har gjort sin egen sammanställning inför den här uppsättningen. Med Johan Rabaeus i rollen som berättaren Richard Furumo, det vill säga Almqvist själv, läggs den kanske viktigaste betoningen på författaren. Och hela föreställningen blir på så vis ett synbart uttryck för den skapande ingivelsen. Det är också den som sätts i förgrunden med Rabaeus trevande inramning. Han lyssnar sig fram som är de rätta orden långt ifrån givna på förhand. Hans sökande och prövande förhållningssätt till stoffet ger berättelsen därmed intrycket av att den uppstår i stunden och i takt med skeendet på scenen. Det är ett fyndigt grepp som förhöjer föreställningens spänningsvärde och blir ett verkningsfullt medel för att hålla intresset vid liv. Och det på samma gång som de olika förvecklingarna är allt annat än lättöverskådliga.

Tillvägagångssättet medför att Staffan Roos håller de många almqvistska infallen och sidospåren i ovanligt strama tyglar. Det finns en tydlig röd handlingstråd genom uppsättningen. Därigenom har den blivit vad som i första hand är ett stycke berättarteater. Givetvis får den allt stöd som tänkas kan i ljussättning, i färger, fantasifulla kulisser med djurmotiv, fåglar, fjärilar, men också med skogar som för tankarna till Karl Axel Pehrssons väldiga exotiska fantasilandskap och hov- och högreståndsmiljöer. Men regissören har samtidigt i överensstämmelse med förlagan också lagt sig vinn om att göra pjäsens alla missförstånd tillräcklig tvetydiga, för att all den svartsjuka som driver skeendet framåt skall få bästa möjliga jordmån. Även om man kunde tycka att mordet på Gustaf III vore bränsle tillräckligt för denna emellanåt om ett kriminaldrama påminnande process, förblir för några av de inblandade den egna tillvarons plåga en värre och svårare livstyngd att komma till rätta med. När sedan svartsjukan inte är särskilt statiskt, utan de inblandade drabbas i olika konstellationer inbördes, uppstår situationer som tar sig uttryck i både dueller, öppna konfrontationer och ett oavlåtligt spionerande.

Kanske kan man tycka att vridscenen träder i funktion i lite för många gånger, något som framhäver själva formen för den här iscensättningen på bekostnad av fördjupningen. Ibland önskar man att Staffan Roos hade låtit sin publik stanna till och en smula vila i Tintomaras livsöde där hon glider omkring utan någon fast punkt eller hemvist någonstans. Ändå finns här givetvis en i hög grad modern tanke om människan som beroende av sitt sociala sammanhang för att kunna veta vem hon är. Likaså är det väl först en nutida uppsättning som i motsvarande mån kunnat framhäva det androgyna motivet och Tintomaras vacklande könsidentitet utan att behöva ändra något i texten. Detsamma gäller de erotiska övertonerna i dramats makttema. Men vid sidan av hyllningen till fantasins förmåga att höja människan över hennes alldagliga villkor och därmed också teaterkonstens inneboende kraft i dessa avseenden är det kärleksdramat och tilldragelserna kring Tintomara som fått bestämma den allt överskuggande riktningen.

Det finns en sorg, en vilsenhet och ett utanförskap i Elin Klingas gestaltning av Tintomara som blivit föreställningens viktigaste stämton. Samtidigt är hon inte så lite en personifikation av allt det inom en människa som inte vill förhärdas eller förstelnas. Den oskuld som brukar förknippas med henne är en vägran att offra sin medmänsklighet, något som onekligen vore nödvändigt om hon skulle anpassa sig till alla lögner, all smartness och den känslokyla som det omgivande samhälle förutsätter, om hon vill överleva. Här lyfter Staffan Roos fram det tidlösa hos grundtexten, det allmängiltiga och kanske också existentiella i Almqvists roman. Elin Klingas formidabla förmåga att göra ett sådant ställningstagande så tydligt blir en protesthandling och föreställningens alternativ till dagens av narcissism i hög grad präglade värld. Med Anja Lundqvist och Thérèse Brunnander i rollerna som de bägge systrarna Adolfine och Amanda antar kärlekstemat en mera gängse utformning. Ändå undgår bägge skådespelarna skickligt att reproducera den patriarkalt förutbestämda kvinnoroll som rådde på Almqvists tid. Här är det i stället två emanciperade postfeminister som tonsäkert vet att ta för sig på sina egna villkor.

Peter Engman har hittat ett en smula fördröjt spelsätt med en aning otakt i röstbehandlingen för sin kapten Ferdinand, en av konspiratörerna bakom mordet vid operamaskeraden på Gustav III. Här har Staffan Roos en av sina viktigaste bundförvanter både när han lyckas hålla det högstämda på avstånd föreställningen igenom och i uppsättningens många stilbrytningar. Även Johan Rabaeus är i sin mastodontroll som berättaren regissören behjälplig med detta senare. Liksom med de distanseringseffekter i Brechts efterföljd som förvandlar Stora scenen emellanåt till en författarverkstad. Pontus Gustafssons major Clas Henrik är väl den i uppsättningen som tillsammans med Johan Holmbergs Anckarström, juvelerare Cohen och hertig Karl fått de mest tidsmarkerande uppgifterna. Men det gustavianska 1700-talet har också två starka företrädare i Gunnel Freds friherrinna, som representant för de högre stånden och Gunnel Lindbloms mäktigt uttrycksstarka Clara, mor till Tintomara. Jon Karlsson väcker en hel del munterhet i sina åt karikatyren syftande tjänarroller. Medan Mattias Silvell inte minst i rollen som Tintomaras halvsyskon Gustav IV, den blivande kungen, hittat ett flertal känsliga övertoner hos det av hovmiljön tidigt skadade barnet.

Staffan Roos iscensättning av Almqvists Drottningens juvelsmycke bjuder på en myckenhet ögonfägnad men även en hel del halsbrytande akrobatik. Att den ännu inte hittat sitt mest vägvinnande tempo har säkert med sceneriernas mångfald och svårighetsgrad att göra. Till sin berömde föregångares nivå på 1950-talet kommer den kanske inte att nå när den är helt färdig. Men med de många kopplingarna till dagens värld svarar regissören och hans ensemble ändå för en tänkvärd klassikeruppsättning, väl värd att se. Om inte förr så kanske i juli då den går upp som sommarspel.

Tintomara föds i stunden

I Dramatens i lördags kväll premiärvisade uppsättning av Drottningens juvelsmycke står den skapande ingivelsen i förgrunden och med Johan Rabaeus som berättaren är det en föreställning som föds i stunden, skriver Bo-Ingvar Kollberg.