Det är faktiskt svårt att närma sig teaterversionen av Sugar idag. När Billy Wilder som 52-åring gjorde filmen Some like it hot med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis för exakt 52 år sedan var den fortfarande lite utmanande. I Hollywood var det ovanligt med män i kvinnokläder och det tvetydiga slutet med den klassiska repliken Nobody’s perfect kunde nog uppröra en och annan.
I dag har vi en lång historia av drag och queerteoretiska resonemang så där finns inga poänger att vinna, trots lite pliktskyldiga uppdateringar i texterna. Däremot är det en underhållande föreställning som håller för att dras ett varv till. Den utmärkta svenska versionen från 1994 med Björn Skifs, Regina Lund & Johan Ulveson gav mersmak. Och årets upplaga med Hanna Lindblad, Henrik Dorsin och Jonas Malmsjö klarar sig bra.
Historien är enkel: två arbetslösa musiker i 30-talets Chicago bevittnar ett gangstermord och tvingas gömma sig i en kvinnoorkester. Där träffar de den kärlekstörstande och ständigt övergivna Sugar. Förvecklingar, invecklingar och missförstånd uppstår och övergår i dråpliga situationer. . .
Som musikal är Sugar lite tunn. I efterskott kommer man mest ihåg hiten I wanna be loved by you och en vilt viftande Dorsin som sjunger ”Jag är förlovad”. I mycket är det också Henrik Dorsin som stannar kvar i minnet. Han har ju visat förr vilken särdeles begåvad komediant han när och här får han blomma ut med hela registret. Det blir garanterat mängder av skratt.
Även övriga gör fina insatser: Hanna Lindblad får till Sugars hela utsatthet och dansar och sjunger med samma talang, Jonas Malmsjö visar sig vara en komisk skådespelare av rang och veteraner som Suzanne Reuter, Leif Andrée och Per Eggers levererar väl så bra de förväntade nivåerna. Lägg till en samkörd och skicklig ensemble samt en fyndig och högst funktionell scenografi. Ok, nobody’s perfect, men roligt har man.