Till det värdefullas försvar

Kristina Lugn närmar sig stora frågor med försiktiga åthävor på Teater Brunnsgatan Fyra i sin nya pjäs Karlsson, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.

Nivågrupperad. Staffan Göthe, Mirja Burlin och Staffan Göthe synliggör pjäsens olika själsliga nivåer.

Nivågrupperad. Staffan Göthe, Mirja Burlin och Staffan Göthe synliggör pjäsens olika själsliga nivåer.

Foto: Petra Hellberg

Teater & musikal2009-03-07 12:08
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den mest kände litterära figuren Carlsson är han som anländer som ett yrväder till skärgården i öppningsscenen till Strindbergs Hemsöborna. Nu finns det en till. Hon är en kvinna som stavar sitt namn med K och har namngivit Kristina Lugns i fredags kväll på Teater Brunnsgatan Fyra premiärvisade nya pjäs Karlsson. Ankomsten är dock av det mera stillsamma slaget. Mirja Burlin som gör rollen uppträder strängt taget alldeles tyst de första sekunderna och blickar ut över publiken med butter, spörjande min. Gestalten Karlsson står för mycket i den här föreställningen. Hon är ett barn utan anhöriga, hon belastar sjukvården med ett aningen diffust vårdbehov som antagligen har med ett krånglande knä att göra, hon är allt i livet som är ömtåligt, utsatt och sårbart. Och hon har också med förmågan att dikta att göra.

I Mirja Burlin har Kristina Lugns litterära universum hittat en bundsförvant, som är stämd i samma tonart och som kan ge känsligast möjliga resonansbotten åt all den sorg, kärlekslängtan och ensamhet som finns där. Nu rymmer den här pjäsen också så mycket mer. Där finns tydligt hörbara stråk av försoning med en tillvaro, som vrenskats och påmint om livets tyngd och plåga alltsedan författardebuten en gång med diktsamlingen Om inte jag. Det kanske mest synbara genomslaget av detta är annars, att de språkliga saltomortalerna denna gång är färre än vad de brukar vara. Det är som om behovet att bemästra verkligheten genom att slå knut på språket inte längre är lika påträngande. Och som att nya inmutningar förskjutit uppmärksamheten en smula.

Det nya i den här pjäsen i Johan Wahlströms regi är att döden gjort sig synlig och förändrat både tidsperspektivet och proportionerna. Den roll som mest uppenbart pekar i en sådan riktning kallas Spärrvakten och är en Sankte Per i kritstrecksrandig kostym och sjuksköterskemössa. Lina Englund gör henne svalt saklig till en väktare i entrén till ett sjukhus. Det är hon som avgör huruvida den som inträder skall få träffa Gud Fader själv, det vill säga överläkaren med ett allt annat än empatiskt sinnelag. Med Staffan Göthe i rollen blir han en patriarkal översittare av stora mått, intellektualiserande, dryg, kallhamrad och nedlåtande. Här anträder Kristina Lugn väl beprövade grepp för en sjukhussatir.

Men som så mycket annat i den här föreställningen är det frågan om tvetydigheter för hela slanten. Verkligheten kommer i andra hand. Det mesta som utspelas har snarare med själsliga nivåer att göra. Och även om det är tre roller på scenen, går tankarna snarare till inombords motstridiga känslor, behov och impulser hos en och samma person. Där är läkaren och spärrvakten trots att de är gifta med varandra ungefär jämnstarka. Karlsson befinner sig för det mesta i underläge. Men vid några tillfällen skiftar övertaget mellan dem. Då är det Karlsson som anger tågordningen i denna familjeuppgörelse.

Det är så den här föreställningen fungerar och skiftar gestalt mellan yttre och inre förlopp. Det handlar om kärlek, frihet, döden, samhörighet, systerskap, beroenden och frigörelsebehov. Och om narcissism, förstärkt av Sören Brunes svängbara väggar med en spegel på ena sidan. Ibland är det gräl och hårda törnar som gäller, tonlägen man inte är så van vid hos Kristina Lugn. Någon gång hyllar uppsättningen skönheten. Ekon från både Tjechov och Heidenstam tyder på nya inbrytningar i författarskapet. Ett rött garnnystan är ett annat inslag i denna vidgade motivsfär. Ett barn som gör fast båten vid bryggan utgör en bild, som återkommer flera gånger. Den sortens innerlighet skapar en stillhet och stråk av tillit och förtröstan långt och djupt inne i pjäsen. Det är en klarsyn med en gripande innebörd.

Alldeles på slutet finns inlagd en av Ulf Dageby tonsatt operaparodi som trots betydligt yvigare och mera grovhuggna gester egentligen handlar om samma sak. Om avsked på olika plan och om sorg, öppen sårighet och saknad med ett barn i förgrunden. Också här finns ett ställningstagande för några enkla men under livets gång alltför eftersatta värden som ett låt vara bräckligt men ändå tänkvärt värn mot döden. Kristina Lugn närmar sig stora frågor med försiktiga åthävor i sin nya pjäs. Det finns mycket goda skäl att spänna hörseln och vara med under den en timma och en kvart långa föreställningen, medan det pågår.

Teater Brunnsgatan Fyra, Karlsson av Kristina Lugn. Musik: Ulf Dageby. Regi: Johan Wahlström, scenografi: Sören Brunes, ljus: Figge Holmberg, kostym: Inger Elvira Pehrsson, skräddare: Anita Dahrmark, ljud: Hasse Andersson, scenmästare: Jan Eriksson. I rollerna: Mirja Burlin, Lina Englund och Staffan Göthe.