Tidslöst drama i avskalad uppsättning

Uppsättningen innebär Holms återkomst till Operan efter sisyfosarbetet med Ringen men också hans troliga avsked eftersom han numera arbetar mest utomlands och 2011 tar över Schauspielhaus i Düsseldorf.

Genast skall konstateras att Holms version är så annorlunda den föregående som tänkas kan: Folke Abenius lade 1993 Elektra på Freuds analytikersoffa och lät dramat utspelas som en inre uppgörelse med fin-de-siècleborgerliga förtecken. Holm återför skeendet till antikens arketyper och låter konflikterna utspelas naket och hudnära som i ett kammarspel, den enorma orkestersatsen till paradoxalt trots.

I nära samklang med Bente Lykke Möllers scenografi med de förväntade fyrkanterna staplade till en kompakt, hela tiden närvarande mur med en smal springa, skapas en klaustrofobisk känsla som kongenialt speglar såväl Elektras besatthet som den instängda, ångestfyllda atmosfären i kungapalatset i Mykene, allt känsligt ljussatt av Torben Lendorph. Dessutom är scenbilden ofta förföriskt vacker med de uppradade, antikt draperade och inlevelsefullt agerande kvinnorna mot den röda väggen. Samtidigt som den nakna scenen, t ex när den blodiga yxan utgör ensam rekvisita, blir våldsamt effektfull.

Dramaturgiskt är greppet lika djärvt som krävande: ingenting distraherar, allt fokus sätts på de framträdande nära orkesterdiket, deras gestik och mimik. Ändå blir resultatet minst av allt ett konsertant framförande. Överväldigad av den gripande handlingen vacklar man ut efter den extremt laddade enaktarens gastkramning.

Operan ställer enorma krav på de medverkande som alla måste få röstens alla nyanser att bära över orkesterdiket. Kontroversiellt redan för hundra år sedan ställer verket fortfarande krav som få andra: Elektra är själv oavbrutet på scenen och har liksom systern Chrysothemis och modern Klytaimnestra partier som hör till de svåraste även mätt med nutida mått. Katarina Dalayman övertygar fullkomligt som den patologiskt besatta Elektra, hennes utspel är lika hänsynslöst som vokalt bemästrat. Emma Vetter som den älskvärda systern likaså, extatisk i sin varma närvaro även hon liksom Marianne Eklöf som den komplexa Klytaimnestra.

Frågetecknen gäller männen: att både brodern, den blivande hämnaren Orestes, och moderns älskare - fadern Agamemnons mördare - Aigisthos, den ena kraftlöst instapplande efter sin långa frånvaro, den andre berusad efter en tur utom palatset, är iklädda moderna överrockar är kanske ett försök att knyta dramat till nuet och vardagen. Men förtätningen bryts, och den komiska effekt som uppstår är möjligen oavsedd. Ändå övertygar båda, Johan Edholm i sin återhållet medvetna aktion och Magnus Kyhle i sin ångestladdade misstänksamhet.

Många, också dagsaktuella, perspektiv kan anläggas på detta i grunden tidlösa drama: relations- och familjefrågor, traumatiska barndomsupplevelser, frånvarande fäder, relationen mellan mor och dotter liksom genusperspektivet i hela dess bredd. Holm visar vägen genom att enkelt och avskalat presentera tragedin och Hovkapellet svarade med maximalt engagemang under Pier Giorgio Morandis hetsande ledning.

Tidslöst drama i avskalad uppsättning

Trots att Richard Strauss musikdrama Elektra - hans mest extrema, uruppfört för hundra år sedan i Dresden - kom till Stockholm först 1965 har verket där spelats förhållandevis ofta och gavs i lördags i sin tredje iscensättning, denna gång signerad Staffan Valdemar Holm.